Min kamp mot cancern, Akut myeloisk leukemi, AML

30 Nov

18:20

Fashion statement?

En nackdel med att få cellgifter är ju att man tappar håret efter ett tag. Det försvinner i tussar tills allt är borta och på mig så kommer det tydligen tillbaka i tussar med.

I present to you the Leopard-do!

Kan det bli en modefluga må tro?

Allmänt

Kommentera

30 Nov

11:46

Medicinlistan ökar, men är kort än så länge!

9kommentarer

Det är många saker man har vant sig vid när man är sjuk och tillbringar mycket tid på sjukhus och en av de sakerna är ju alla mediciner man får och alla måsten som skall göras dagligen.

Just nu är listan relativt kort, men den kommer att ökas på rejält när jag har genomgått stamcellstransplantationen.

Så här ser det ut dagligen just nu:

08.00 - provtagning, feberkontroll, viktkontroll, blodtryckskontroll, saturationskontroll, 1 tablett Allopurinol (skydd mot njurarna), 5ml Noxafil (medicin mot svamp), Ondasitron (medicin mot illamående) frukost.

09.00 - dusch och morgonbestyr, 5ml MuGard (munskölj för att skydda slemhinnorna i munnen), byte av lakan om det är en sån dag (två dagar i veckan), blåsa i "pipan" (en grej med motstånd man blåser i för att undvika problem med lungorna)

09.30 - ronden kommer och läkarna pratar med en lite.

10.00 - 1 tablett Stesolid, cellgifter (2 timmar)

10.30 - 2 ml Mycostatin (svampmedicin för munsvamp)

12.00 - lunch, 5ml Noxafil, 5ml MuGard, blåsa i "pipan"

13.00 - 2ml Mycostatin

14.30 - fika

16.00 - 1 tablett Stesolid, cellgifter (2 timmar)

17.00 - middag, 5ml MuGard, 5ml Noxafil, blåsa i "pipan"

18:00 - 2ml Mycostatin

20.00 - viktkoll, feberkoll, blodtryckskoll, ondasitron, kvällsfika

21.30 - kvällsdusch

22.00 - 1 tablett Stesolid, cellgifter (2 timmar), 5ml MuGard, blåsa i "pipan"

23.00 - 2ml Mycostatin

04.00 - 1 tablett Stesolid, cellgifter (2 timmar)

Ja, sen har det gått ett dygn och så gör man om samma sak igen.

Det är alltså ett relativt inrutat liv man lever, speciellt med tanke på att jag inte får lov att lämna min sal nu när jag får just den här cytostatikan, för den kan ge kramper liknande vid ett epilepsianfall, men det är anledningen till att jag får Stesolid inför varje kur.

Min sjukdom Umeå

Kommentera

29 Nov

11:30

Vårat speciella bröllop!

19kommentarer

På nyårsafton 2011 så hade jag bestämt mig för att fria till min älskade Elin. Vi hade blivit bjudna på nyårsmiddag hemma hos våra goda vänner Mattias och Märtha och hade samlat ihop nära och kära för ett riktigt trevligt nyårsfirande.

Jag hade bestämt i förväg med min vän Pierre att han fick ha hand om ringarna och när det väl var dags så ville jag även att han skulle filma det hela på ett snyggt sätt, men av någon anledning så blev det aldrig gjort... antar att han blev tagen av stundens allvar och glömde bort det. Det tråkiga är att det inte finns en enda bild från mitt frieri och ändå satt det hur många som helst med kameror och mobiler runt bordet...

Aja, jag friade iaf, gick ner på knä och allt efter att hållit ett tal där jag tackade alla runt bordet för att de betyder en massa för mig och slutligen så tackade jag Elin för att hon finns i mitt liv och frågade om hon ville göra mig den stora äran att bli min hustru.

Lyckligtvis så tackade hon ja!

Sen så pratade vi om när vi skulle gifta oss, och kom väl fram till att vi skulle vänta ett år efter att Ludvig hade kommit till världen, alltså sommaren 2013.

Men, sen hände ju det här med min leukemi... det gjorde att saker och ting förändrades ganska så drastiskt.

Jag kommer ihåg när vi satt på sjukhuset tillsammans och väntade på att vi skulle få besked av läkaren vad som hade drabbat mig och jag sa till Elin "Om det här är något allvarligt, då vill jag att vi gifter oss nu, här på sjukhuset" och Elin höll med mig.

Dels för att vi verkligen ville gifta oss, men även för att det underlättar enormt mycket med allt ifall det skulle vara så att jag inte skulle klara av att besegra cancern när det gäller byråkrati och grejer.

Men självklart, huvudanledningen var vår kärlek till varandra!

Sagt och gjort... när vi fick beskedet så började Elin kolla med sjukhusprästen om det fanns möjligheter till att gifta oss, och det gick att ordna.

Så, den 20/7 - 2012 gifte vi oss i sal 6 på avdelning 2 på Sundsvalls sjukhus.

Det var inte alls det där flashiga eller klassiska bröllopet som så många vill ha, utan det var jag och Elin, prästen, diakonissan, min pappa och min lillasyster som var på plats.

Men, det blev ett otroligt fint bröllop ändå med en kort ceremoni som var otroligt kärleksfull.

Jag är så glad över att jag har Elin i mitt liv, hon är verkligen min själsfrände och stöttar mig så otroligt mycket i den här kampen! Älskar dig av hela mitt hjärta!

Familjen

Kommentera

28 Nov

19:45

Resan fram till Umeå!

13kommentarer

Hur mitt sjukdomsförlopp har varit berättade jag i ett tidigare inlägg men jag tänkte att jag skulle berätta lite om resan från det att jag fick beskedet att jag hade Akut leukemi till det att vi faktiskt befinner oss i Umeå för att få nya stamceller.

Mitt minne av de första veckorna är inte det bästa, för då var jag dels i något sorts chocktillstånd, men jag var även så otroligt nedsatt i kroppsfunktion så att jag inte riktigt hängde med mentalt eller fysiskt. Men, jag ska försöka återberätta så mycket jag kan.

Dagen efter att jag hade fått beskedet av läkaren så var det full fart. Det togs massor av prover och jag skickades till operation för att få en subkutan venport.

Redan samma eftermiddag satte man igång första cellgiftsbehandlingen på mig då det inte fanns någon som helst tid att förlora. En riktigt tuff behandling med två sorters cytostatika. Först en påse som skulle gå i två timmar, efter den en påse som gick åtta timmar och sedan ytterligare en påse som skulle gå in på två timmar.

Under själva behandlingen så känns det inget alls, det är bara ovant att vara uppkopplad och vart man än skulle gå så har man med sig en droppställning. Men, jag rörde inte på mig alls mycket utan det var mest mellan toaletten och sängen för jag var så dålig sen innan.

Jag låg redan i relativt hög feber när cellgifterna startades och kroppen var i rejält dåligt skick, så reaktionerna på cellgifterna blev ganska så tuffa.

Redan efter två dagar med cellgifter så misstänkte man att min venport blivit infekterad så man valde att operera bort den och då fick jag istället en Central Venkateter (CVK) för att man skulle kunna fortsätta med cellgifterna.

Jag fick en hel del utslag i ansiktet och på överkroppen, liknande akne, ena sidan av ansiktet svullnade upp och det såg ut som att jag hade gått tolv ronder i en boxningsring men bara vänt ena kinden till för varje snyting. Dessutom svullnade hela jag upp för att jag fick enorma mängder vätska för att hjälpa kroppen med att skölja ut alla slaggprodukter som uppstår vid cellgiftsbehandling.

Under de fem dagar som jag fick cellgifter så tappade jag matlusten, mådde illa, hade ingen vidare ork och kämpade samtidigt med att ta in själva beskedet att jag drabbats av denna hemska sjukdom, men hoppet fanns där hela tiden, för jag har alldeles för mycket att kämpa för!

I tre veckor fick jag vara inlagd utan att träffa Ludvig mer än genom fönstret till sjukhussalen.

Elin fick jag träfffa och hon tillbringade många nätter tillsammans med mig på sjukhuset, vilket var otroligt skönt. Även mina systrar som kom på besök från långväga håll passade på att sova några nätter tillsammans med mig och stötta mig i kampen som pågick för fullt.

Men, när de tre veckorna hade gått så hade jag återhämtat mig så pass mycket att jag fick åka på permission över helgen och vi åkte till svärfars hus/stuga där solen väntade på oss. Jag fick äntligen hålla i min älskade Ludvig och busa med honom, även om jag fick vara lite försiktig med tanke på att mitt immunförsvar var nedsatt.

Håret hade jag redan börjat tappa, vilket jag visste skulle ske... men som kille är det inte så jobbigt, kan tänka mig att det är lite mer jobbigt för kvinnor.

Bara några dagar efter min första permis så skulle jag tillbaka till sjukhuset för provtagning och det visade sig att det fortfarande fanns mycket sjuka celler kvar i blod och benmärg, så de satte igång nästa cellgiftsbehandling direkt. Samma kur, 12 timmar gånger fem dagar.

Den här kuren gick lite smidigare, inte lika många reaktioner mer än lite feber och problem med slemhinnorna i munnen samt svamp. Tröttheten däremot går inte att komma ifrån!

Ja sen var det bara en väntan på att mina värden skulle se så pass bra ut att jag fick åka hem igen på permis, och den dagen kom ju den med.

Det som var jobbigt med permissionerna är ju att man visste att man skulle åka på en infektion av något slag, och då är det in på sjukhuset som gäller.

Hur lång tid, det varierade enormt mycket... jag fick som mest ligga 19 dygn i sträck med en infektion, men det var inte den värsta jag fick vara med om utan det var den som jag åkte på efter min tredje cellgiftsbehandling.

Vi hade bott hos Mattias och Märtha och hade varit inne på sjukhuset och tagit prover på förmiddagen, sen så skulle vi åka och titta på en lägenhet som vi skulle få hyra som ett tillfälligt boende med tanke på att vi inte får bo i vårt hus.

Jag kommer ihåg att jag kände mig riktigt frusen, men tänkte att det kanske hade att göra med att det blåste riktigt kallt och jäkligt och jag hade inte så bra med kläder på mig, så när vi kom hem gick jag och la mig. Passade på att ta tempen innan jag la mig och den låg på 37,5. När jag vaknade efter att ha sovit en timme hade jag 39 graders feber.

Jag ringde till avdelningen och de sa att jag skulle ta en ambulans in så vi ringde SOS och fick en ambulans inom 15 minuter.

När de kom och hade lastat in mig, då hade febern stigit till 41 grader.

Det blev blåljus in till sjukhuset och där tog de emot mig med massor av prover som skulle tas och det skulle sättas nål i porten med mera, fullt ös alltså!

Min feber, den pendlade mellan 39 och 42 grader i nästan fyra dygn och den gick verkligen inte att få bukt på.

När jag var som sämst så hade jag ett blodtryck som låg så lågt att de blev riktigt oroliga och bad att teamet på intensiven skulle komma och kolla till mig och det är första gången på den här resan som jag har varit riktigt rädd! Då kom tankarna om ifall jag skulle klara mig eller inte, och det kändes inte ett dugg skoj.

Men på natten så fick jag ett gäng med olika antibiotikakurer och då lyckades de häva febern och allt började vända.

Det jobbigaste med så hög feber, det är att man får en sån enorm feberfrossa när man är på väg upp i temp igen. Jag kände direkt när febern skulle börja stiga på nytt efter att man hade fått ner den lite med alvedon för hela kroppen började skaka och man hackade tänder. Det var så illa några gånger att jag bet mig själv i kinden och sängen kändes som att den hade blivit hemsökt av demoner för den skakade verkligen som under en jordbävning.

Men efter regn kommer sol, och så även denna gången.

Jag fick några dagar hemma med familjen igen, och den här gången så hade vi fått vår tillfälliga lägenhet så vi kunde bo själva och verkligen bara njuta av att vara vi.

Men, det är bara att vänta på att nästa infektion skall komma, och så även denna gång. Feber igen och ambulans in till sjukhuset igen och samma visa igen, provtagning, sätta nål i porten, lungröntgen, urinprov och antibiotika direkt.

Fast jag tycker det är otroligt bra att de är så noga, för ju snabbare man kan stoppa upp infektionen desto bättre.

Efter min fjärde cellgiftsbehandling så fick vi beskedet att man hade hittat en matchande donator och det var med gråten i halsen som jag åkte hem för att berätta för Elin, för det är precis det vi hade väntat på!

Det bästa av allt, det är att jag fick ett par veckor hemma med ett ganska så bra immunförsvar innan vi åkte upp till Umeå, vilket innebar att jag kunde leva relativt normalt och ladda upp ordentligt.

Vill ni läsa lite mer ingående om vår resa, så har Elin bloggat en hel del om min sjukdom: http://underbaradag.wordpress.com/category/var-kamp-mot-leukemin/

Nu är vi iaf framme i Umeå och nu ska cancern åka på ett par rejäla snytingar till, nu är det knockout som gäller!

Min sjukdom

Kommentera

28 Nov

11:10

Stesolid, sockerdricka och formatering!

9kommentarer

Igår började förberedelserna inför cytostatikabehandlingen med att få lite sockerdricka (glukosdropp) för att vätska upp mig. Vätskan behövs för att det blir väldigt mycket slaggprodukter när man får cellgifterna och det hjälper till att få ut det lättare och skonar njurarna en hel del.

Vid 04.00 inatt fick jag en tablett med Stesolid för att förebygga eventuella kramper som man kan få av cellgifterna. Men alla säger att det inte händer så länge man tar Stesoliden i rätt tid.

Nu vid 10.00 satte man igång cellgifterna och det kommer bli tre påsar under dagen jag skall få och varje påse tar två timmar. Det här kan man jämföra med att formatera hårddisken på datorn och installera ett nytt operativsystem och virusskydd.

De cellgifter jag har fått innan i Sundsvall har varit ganska så tuffa behandlingar, men den här skall verkligen nollställa mitt system, så den här kommer bli tuff! Det beror på att man skall vara så tom som möjligt på stamceller och vita blodkroppar inför själva transplantationen.

Jag hoppas att det inte ska bli så mycket besvär överlag, men trötthet, illamående och tappad matlust lär man nog få stå ut med i viss grad.

Min sjukdom

Kommentera

27 Nov

16:51

Benmärgsprov

14kommentarer

På förmiddagen så ville de ta ett benmärgsprov på mig och det är en sån sak som man vänjer sig vid att genomlida när man har leukemi, för man vill kolla hur cancercellerna gör och mår i benmärgen.

Idag gjorde jag mitt femte benmärgsprov och jag passade på att be en sköterskeelev att ta lite bilder så att ni kan få se hur det går till.

Först och främst så finns det lite olika ställen man kan ta benmärgen ifrån, och vad jag har förstått så kan det göra lite olika ont, men överlag så känns det lika mycket. Men vanligast är att man tar benmärgen från höftbenet och så blev det idag med.

Så här går det till:

- Först är det dukat bord för provtagningen.

- Man får lägga sig på mage på en brits och visa rumpan lite.

- Läkaren känner efter var någonstans han skall ta provet och markerar det området med en penna.

- En sköterska tvättar rent där provet skall tas.

- Sen får man lokalbedövning med vanlig spruta, och det är något som känns en del. Dessutom så bedövar läkaren benhinnan genom att picka på benet med sprutan, detta för att det inte ska göra lika ont när man tar sig genom benet med borren. Själva skelettet går inte att bedöva, så den smärtan får man stå ut med fast det är inte så himla jobbigt.

- Sen är det dags för läkaren att borra sig genom benet in till benmärgen och det görs för hand och det är ett moment som helt klart känns, men det går relativt snabbt och är i mitt tycke fullt överkomligt.

- Sen suger läkaren ut benmärg ifrån toppen av "borren" och det här är ett moment som kan kännas väldigt läskigt, för det blir som ett baksug på något vis som inte riktigt går att beskriva, men det kan kännas riktigt underligt och göra lite ont med.

- Sen så är det hela klart, läkaren skall bara ta ut "borren" och sen plåstra om patienten.

Allt som allt tar det kanske 10-15 minuter och en stor del av den tiden är för att bedövningen skall få verka.

Hur ont det gör beror helt och hållet på hur man hanterar smärta och hur duktig man är på att fokusera på annat än vad som görs med en. Bara att mentalt vara på nån annan plats under tiden hjälper enormt mycket.

- Benmärgen placeras på provglas som sedan skickas till labb för att kollas upp.

Som sagt, det här är något man får lära sig att klara av när man har fått leukemi, och det kommer att tas fler benmärgsprov i framtiden, allt för att hålla koll på om det finns några cancerceller där som ställer till det.

Min sjukdom Umeå

Kommentera

27 Nov

11:16

Splittrad familj?

11kommentarer

Jaha, en dag hann vi med att vara i Umeå tills det att Ludvig började bli snorig...

Eller ja, han har varit lite snuvig några dagar redan och det har vi alla varit, men inatt så blev det riktigt snorigt för han och han vaknade runt 4 och hade svårt att andas på ett bra sätt för näsan var täppt och i munnen fanns ju nappen.

Elin fick upp och vagga honom i famnen tills han somnade om igen, men sen sov han resten av morgonen till 8 faktiskt.

Nu har vi kollat upp de alternativ som finns på sjukhuset, men alla rum och lägenheter som finns verkar vara upptagna och Elin har kollat lite på hotell och vandrarhem, men allt är fullbokat.

Så just nu vet vi inte hur vi ska göra och för Elin är det här riktigt jobbigt och det påverkar ju mig med att se Elin så trött och matt.

Det är lite samma visa som det var i början av min sjukdom, när vi fick veta att jag inte kan vistas i vårt mögelskadade hus, vilket ledde till att varje gång jag skulle få permis från sjukhuset var Elin tvungen att hitta ett tillfälligt boende där vi kunde vara.

Ja, vi får se hur det hela löser sig... hade landstinget i Västernorrland inte lagt så förbannat mycket pengar på konsulter och fallskärmar till chefer hade de kanske kunnat ha kvar möjligheten att anhöriga fick bo på patienthotellet här i Umeå, men nu kostar det oss över 1000:- natten om Elin ska bo där!

Familjen Umeå

Kommentera

26 Nov

19:24

Destination Umeå!

12kommentarer

Imorse vid 8 åkte vi iväg hemifrån med en väldigt fullpackad bil för att åka de 30 milen upp till Umeå för den tuffaste resan i mitt liv, nämligen att genomgå stamcellstransplantationen.

Den information som vi har fått är att detta är något som kommer att ta ungefär sex veckor innan vi får lov att åka hem igen, och vår plan är att kunna bo tillsammans hela familjen under hela den tiden.

Allt beror dock på hur jag mår, och att Elin och Ludvig håller sig friska för precis som vid tidigare cellgiftsbehandlingar så kommer jag att stå utan immunförsvar ett tag och då är det inte någon höjdare om någon skulle bli sjuk.

Men tills vidare så bor vi iaf alla tillsammans i samma rum, cirka 10kvm stort.

Vi ska göra vårt bästa för att få det hela att funka och om det inte funkar då hittar vi någon annan lösning... det finns inga problem, bara saker som behöver lösas!

När vi kom fram tre timmar senare så fick vi hjälp av mamman till en annan patient som vi lärde känna i Sundsvall med att bära upp all packning, otroligt snäll kvinna som vi har haft en tät kontakt med sen vi lärde känna dem på avdelningen i Sundsvall.

Vi packade in oss i rummet och sen var det dags för provtagning!

De tog ungefär 10 rör blod och kollade blodtryck, ekg, saturation och berättade att det blir operation inom ett par timmar för att sätta in en cvk (central venkateter).

Jag hade trott att man skulle sätta in den först imorrn, men tji fick jag... blev lite nervös för sist jag fick en sådan så blev det lite problem och ett ingrepp som tar 15 minuter att göra tog över en timme. Dessutom så lyckades de punktera venen två gånger, vilket ledde till att jag fick en rejäl blödning, därav min nervositet!

Men, när jag kom ner på operationsavdelningen så blev jag otroligt väl omhändertagen och fick lite godsaker intravenöst för att få mig att slappna av lite och det gjorde verkligen susen!

Allt gick bra... det tog knappt nån tid alls och kändes inte alls mycket.

Själva ingreppet görs i vaket tillstånd med lokalbedövning och det som gör mest ont är när de lokalbedövar, dvs av nålen på sprutan.

Så nu har jag två stycken infarter, en cvk och en venport. Anledningen till det är att man jobbar mer med cvk i Umeå och med venport i Sundsvall.

Personligen så tycker jag att venporten är många gånger bättre för det är en liten dosa som ligger under huden och den är skyddad där, vilket innebär att när man har den kan man bada, duscha och basta bäst man vill. Dessutom kan man ha den många många år, det finns tydligen de som haft sin i över tio år.

Resten av kvällen nu blir lugn vilket känns skönt. Vi behöver landa lite och komma på plats, sen behöver Ludvig få acklimatiseras lite, fast det tror jag är det minsta problemet, han trivs så bra så länge det finns leksaker, mat och mammas famn!

Imorgon är det enda som är inplanerat ett benmärgsprov, men utöver det så kommer vi få vara fria, så jag tror att vi ska ta en promenad och se oss omkring lite.

På kvällen sen så kommer de troligtvis börja vätska upp mig en hel del inför cellgifterna som jag tror kommer att börja på onsdag och det kommer jag få i sex dagar. Sen efter det är det dags för själva transplantationen, men det ska jag berätta lite mer om senare.

Överlag så känns det riktigt bra här på avdelningen. Personalen är hur trevlig som helst, rummet vi bor i är helt ok och avdelningen i sig känns inte lika mycket sjukhus som det gjorde i Sundsvall.

Vi hoppas att det kommer bli sex veckor som går jäkligt snabbt och utan några större problem!

Min sjukdom

Kommentera

25 Nov

09:57

Att känna sig frisk men vara sjuk

15kommentarer

En sak som verkligen känns konstig nu innan jag skall till Umeå för att transplanteras, det är fenomenet att jag just nu känner mig jäkligt frisk.

Alla mina värden har gått upp och jag har ett immunförsvar som närmar sig en "normal frisk" person och det innebär ju att jag kan gå i affärer, kramas med Ludvig och Elin och äta vanlig mat utan att behöva tänka mig för så mycket.

Men, jag är ju egentligen sjuk, riktigt sjuk utan att känna mig sjuk. DET är en riktigt underlig känsla.

En del i mig undrar varför vi ska behöva åka till Umeå om ett par dagar när jag känner mig så här pigg och frisk, men en bra mycket större del i mig vet att jag måste åka för att kunna bli frisk.

Berg och dalbanan som man åker på med den här sjukdomen är värre än någon karusell jag någonsin åkt, det går upp, det går ner och till höger och vänster, men någonstans kommer det ta slut!

Men, först är det en vända till med cellgifter då jag kommer bli "sjuk" igen och sedan blir det nya stamceller som kommer göra mig än mer "sjuk" fast ändå frisk i slutändan... ja, som sagt, det är en ordentlig berg och dalbana!

Allmänt Min sjukdom

Kommentera

24 Nov

22:27

Vår solstråle i mörkret

8kommentarer

Mitt i allt mörker som har drabbat oss, så finns det en liten solstråle som verkligen lyser upp vår vardag, och det är Ludvig.

Vi har sagt det flera gånger att hade vi inte haft Ludvig så hade den här resan varit så otroligt mycket jobbigare, men han kom till världen i alldeles rätt tid.

Cancer, ett mögelskadat hus, rättsliga processer, pressad ekonomi... allt sånt blir så mycket lättare att hantera när man har Ludvig, för han bjuder oss dagligen på massor av skratt och leenden, dessutom så har han gjort att det blir lättare för Elin att fokusera på annat än bara min sjukdom.

Mamma och pappa älskar dig Ludvig Nils Pauli Salminen, det ska du veta!

Familjen

Kommentera

24 Nov

13:59

Min sjukdom

9kommentarer

Hur många gånger har man inte tänkt i sitt liv att "Det är inget som kommer hända mig"?

Precis så hade jag tänkt många gånger gällande cancer... det är inget som kommer att drabba mig, även om jag har det i släkten så var det inget som jag kunde ens tänka mig skulle drabba mig, speciellt inte 36 år gammal!

Men ack så fel man kan ha...

Så här började det hela:

I början av juli 2012 började jag få lite ont i halsen. Inget konstigt alls tänkte jag, för jag har slitit hårt senaste tiden med att riva ut nedervåningen på huset och jobbat på. Semestern väntade runt hörnet, bara några veckor bort och det är ju givetvis så att man brukar dra på sig någon influensa eller så lagom till semestern.

Jag åkte till jobbet som vanligt och tänkte att det går över, kände mig lite matt och trött, men det hade jag gjort senaste månaden och tänkte att det berodde på allt som hände på hemmaplan.

När det var dags för fys kände jag att orken verkligen inte fanns där, så det blev bara en promenad medans de andra sprang på i spåret.

När väl det var dags för kommande arbetspass, då kände jag att det inte funkade längre, orken fanns inte alls så jag sjukskrev mig och stannade hemma.

Avvaktade några dagar hemma för att se om det skulle lägga sig, men det blev bara sämre. Feber, ont i halsen, orkeslös.

Halsfluss var min tanke!

Bokade en tid hos vårdcentralen och fick även där medhåll om att det påminde om halsfluss även om halsprovet var negativt, men det fanns ju 5% felmarginal på de där halsproverna och det såg verkligen ut som halsfluss när de kikade i halsen på mig.

Hämta ut penicillin och käka det i tio dagar var beskedet jag fick. Vad skönt, en halsfluss lägger ju sig efter några dagar med medicin, så det här ordnar sig lagom till semestern var min tanke.

Det gick ett par dagar till och när jag har haft halsfluss innan så har det värsta lagt sig efter ungefär två dagar med penicillin, men nu ville det verkligen inte ge med sig!

Jag valde att ringa till sjukvårdsupplysningen och fick beskedet att jag skulle vänta över helgen och se om det blev bättre.

Framåt kvällen kände jag att det var något som inte alls stämde i kroppen, så jag ringde sjukvårdsupplysningen igen och förklarade än en gång hur det kändes och fick då beskedet att jag skulle åka in till primärvården för att kolla att det inte är en böld på insidan av halsen jag hade fått.

Sagt och gjort, in till primärvårdsmottagningen där vi fick vänta ett par timmar innan vi kom in. De tog lite snabba prover och kollade i halsen och trodde även de att jag hade fått en böld, så det blev remiss till akuten för att träffa en läkare från Öron-näsa-hals.

Efter några smått jobbiga undersökningar så konstaterade den läkaren att det inte alls ser ut som halsfluss eller någon böld, utan hon tror mer på körtelfeber.

Läkaren undrar om jag vill åka hem och vila, eller om jag vill stanna kvar på sjukhuset över natten och där tar jag ett vad jag tror är livsavgörande beslut, nämligen att stanna kvar över natten.

Mitt beslut grundade jag på att jag knappt hade ätit eller druckit något på en vecka för att jag haft så ont i halsen och mått allmänt dåligt, och stannar jag på sjukhuset så vet jag att jag kommer få dropp och näring.

Detta ledde till att jag blev inlagd över helgen och det tas ett gäng med prover för att man skall kunna komma underfund med vad som felas.

Måndagen 16/7 kommer en läkare in till mig i salen och förklarar att jag skall flyttas till avdelning 2, hematologen.

Okej, hematologen, det hade jag inte nån större koll på mer än att det har med blodet att göra, så min tanke är att jag har åkt på en blodförgiftning av något slag. Det visade sig vara värre än så!

När jag kommer till hematologen får jag träffa en läkare där och han förklarar stilla att de misstänker att jag har en allvarlig blodsjukdom, men att de avvaktar provsvar för att kunna få helt bekräftat.

När väl provsvaren kommer, så får vi beskedet och det är som att någon drar bort mattan under fötterna på mig.

Leukemi - Akut leukemi - CANCER!

Tomhet...

Vem fan slog mig i magen?

Här ligger jag, matt som bara den efter att ha mått skit i ett par veckor, orkeslös, feber, ont i kroppen och så kommer det nån jävel och slår på den som redan ligger!

Mitt liv har ju precis börjat... jag har blivit pappa, hittat min partner för livet, köpt ett hus, fått fast jobb som brandman. Allt är ju perfekt nu, och varför ska detta nu raseras för?

Ja, frågorna var många men samtidigt så kunde jag inte ta in det, min kropp och min hjärna fungerade inte, jag var i så otroligt dåligt skick.

I efterhand har jag förstått att jag kom in i absolut rättan tid, för om jag hade valt att åka hem och stanna hemma några dagar till, eller kanske en vecka och hoppats på att det skulle ge med sig, då kanske jag inte hade klarat mig.

Mina värden var verkligen uppåt väggarna.

Jag hade ett värde på vita blodkroppar som låg på ungefär 130 och normalvärdet är runt 10 och 80% av dessa var sjuka celler, dvs cancerceller.

Efter någon vecka så fick man konstaterat vilken typ av Akut leukemi det är och det visade sig vara Akut Myeolisk Leukemi, AML. Dessutom så konstaterade man att jag ligger i en högriskgrupp för återfall, vilket innebär att det inte räcker med bara cellgiftsbehandlignar, utan jag behöver även genomgå en stamcellstransplantation för att kunna bli frisk.

För mer information om AML, läs här:

I dagsläget har jag genomgått fyra cellgiftsbehandlingar och väntar nu på att få göra en stamcellstransplantation.

Mer information kommer säkert efterhand.

Min sjukdom

Kommentera

24 Nov

12:20

Det här är jag!

6kommentarer

Fjärde januari 1976 föddes en liten grabb i Helsingfors. Den grabben är jag, Lari Salminen, numera lite mer än bara en liten grabb.

Äkta man till min underbara hustru Elin, far till Ludvig som föddes sjunde februari 2012, brandman på Medelpads räddningstjänstförbund och drabbad av cancer (akut myeolisk leukemi, AML).

Livet har tagit många olika vändor i mitt liv och det har funnits toppar och dalar, motgångar och medgångar, glädje och sorg.

Allt detta har format mig till den man jag är idag och jag anser att allt i livet har en mening, nämligen att forma oss till unika människor.

På den här bloggen kommer du att läsa framförallt om min resa och kamp för att klara av att besegra den cancer som jag drabbats av, men även om hur resan efter cancern kommer att vara.

Jag hoppas att det kan vara till hjälp för andra som drabbas av cancer, och framförallt de som får diagnosen AML att läsa om min resa genom denna hemska sjukdom.

Mitt mål är att uppdatera så mycket som möjligt, men allt handlar om hur pass mycket jag orkar. Det finns bra dagar och sämre dagar då orken inte alltid är så hög, då gäller det att prioritera i livet.

Allmänt

Kommentera

24 Nov

10:37