Min kamp mot cancern, Akut myeloisk leukemi, AML

Hur många gånger har man inte tänkt i sitt liv att "Det är inget som kommer hända mig"?

 

Precis så hade jag tänkt många gånger gällande cancer... det är inget som kommer att drabba mig, även om jag har det i släkten så var det inget som jag kunde ens tänka mig skulle drabba mig, speciellt inte 36 år gammal!

 

Men ack så fel man kan ha...

 

Så här började det hela:

 

I början av juli 2012 började jag få lite ont i halsen. Inget konstigt alls tänkte jag, för jag har slitit hårt senaste tiden med att riva ut nedervåningen på huset och jobbat på. Semestern väntade runt hörnet, bara några veckor bort och det är ju givetvis så att man brukar dra på sig någon influensa eller så lagom till semestern.

 

Jag åkte till jobbet som vanligt och tänkte att det går över, kände mig lite matt och trött, men det hade jag gjort senaste månaden och tänkte att det berodde på allt som hände på hemmaplan. 

När det var dags för fys kände jag att orken verkligen inte fanns där, så det blev bara en promenad medans de andra sprang på i spåret.

 

När väl det var dags för kommande arbetspass, då kände jag att det inte funkade längre, orken fanns inte alls så jag sjukskrev mig och stannade hemma.

 

Avvaktade några dagar hemma för att se om det skulle lägga sig, men det blev bara sämre. Feber, ont i halsen, orkeslös. 

Halsfluss var min tanke!

 

Bokade en tid hos vårdcentralen och fick även där medhåll om att det påminde om halsfluss även om halsprovet var negativt, men det fanns ju 5% felmarginal på de där halsproverna och det såg verkligen ut som halsfluss när de kikade i halsen på mig.

Hämta ut penicillin och käka det i tio dagar var beskedet jag fick. Vad skönt, en halsfluss lägger ju sig efter några dagar med medicin, så det här ordnar sig lagom till semestern var min tanke.

 

Det gick ett par dagar till och när jag har haft halsfluss innan så har det värsta lagt sig efter ungefär två dagar med penicillin, men nu ville det verkligen inte ge med sig!

Jag valde att ringa till sjukvårdsupplysningen och fick beskedet att jag skulle vänta över helgen och se om det blev bättre.

Framåt kvällen kände jag att det var något som inte alls stämde i kroppen, så jag ringde sjukvårdsupplysningen igen och förklarade än en gång hur det kändes och fick då beskedet att jag skulle åka in till primärvården för att kolla att det inte är en böld på insidan av halsen jag hade fått.

 

Sagt och gjort, in till primärvårdsmottagningen där vi fick vänta ett par timmar innan vi kom in. De tog lite snabba prover och kollade i halsen och trodde även de att jag hade fått en böld, så det blev remiss till akuten för att träffa en läkare från Öron-näsa-hals.

 

Efter några smått jobbiga undersökningar så konstaterade den läkaren att det inte alls ser ut som halsfluss eller någon böld, utan hon tror mer på körtelfeber.

 

Läkaren undrar om jag vill åka hem och vila, eller om jag vill stanna kvar på sjukhuset över natten och där tar jag ett vad jag tror är livsavgörande beslut, nämligen att stanna kvar över natten.

 

Mitt beslut grundade jag på att jag knappt hade ätit eller druckit något på en vecka för att jag haft så ont i halsen och mått allmänt dåligt, och stannar jag på sjukhuset så vet jag att jag kommer få dropp och näring.

 

Detta ledde till att jag blev inlagd över helgen och det tas ett gäng med prover för att man skall kunna komma underfund med vad som felas.

 

Måndagen 16/7 kommer en läkare in till mig i salen och förklarar att jag skall flyttas till avdelning 2, hematologen.

Okej, hematologen, det hade jag inte nån större koll på mer än att det har med blodet att göra, så min tanke är att jag har åkt på en blodförgiftning av något slag. Det visade sig vara värre än så!

 

När jag kommer till hematologen får jag träffa en läkare där och han förklarar stilla att de misstänker att jag har en allvarlig blodsjukdom, men att de avvaktar provsvar för att kunna få helt bekräftat.

 

När väl provsvaren kommer, så får vi beskedet och det är som att någon drar bort mattan under fötterna på mig.

 

Leukemi - Akut leukemi - CANCER!

 

Tomhet...

 

Vem fan slog mig i magen?

 

Här ligger jag, matt som bara den efter att ha mått skit i ett par veckor, orkeslös, feber, ont i kroppen och så kommer det nån jävel och slår på den som redan ligger!

 

Mitt liv har ju precis börjat... jag har blivit pappa, hittat min partner för livet, köpt ett hus, fått fast jobb som brandman. Allt är ju perfekt nu, och varför ska detta nu raseras för?

 

Ja, frågorna var många men samtidigt så kunde jag inte ta in det, min kropp och min hjärna fungerade inte, jag var i så otroligt dåligt skick.

 

I efterhand har jag förstått att jag kom in i absolut rättan tid, för om jag hade valt att åka hem och stanna hemma några dagar till, eller kanske en vecka och hoppats på att det skulle ge med sig, då kanske jag inte hade klarat mig.

 

Mina värden var verkligen uppåt väggarna.

 

Jag hade ett värde på vita blodkroppar som låg på ungefär 130 och normalvärdet är runt 10 och 80% av dessa var sjuka celler, dvs cancerceller.

 

Efter någon vecka så fick man konstaterat vilken typ av Akut leukemi det är och det visade sig vara Akut Myeolisk Leukemi, AML. Dessutom så konstaterade man att jag ligger i en högriskgrupp för återfall, vilket innebär att det inte räcker med bara cellgiftsbehandlignar, utan jag behöver även genomgå en stamcellstransplantation för att kunna bli frisk.

 

För mer information om AML, läs här:

• http://1177.se/Vasternorrland/Tema/Cancer/Cancerformer-och-fakta/Cancerformer/Leukemi/?gclid=CNnVpcrT57MCFdB8cAodDXUAnQ
• http://www.internetmedicin.se/dyn_main.asp?page=806