Jag är tacksam för...
 
- Min älskade familj
- Min släkt
- Elins släkt
- Mina underbara vänner
- Mina kollegor på jobbet
- Att vi har så bra sjukvård i vårt land
- Alla läkare, sköterskor och annan personal som har hjälpt oss på vägen
- Alla runt om i landet som har stöttat oss
- Den person som donerade stamceller till mig
 
Framförallt är jag tacksam för...
 
Att jag har livet i behåll och kan njuta av allt det som jag är tacksam över!
 
Nu när jag var uppe i Umeå senast, så passade jag på att fråga om jag fick lov att borja byta blöjor på Ludvig, för det är något som jag inte har fått göra under tiden som jag har haft nedsatt immunförsvar. Nu så tyckte läkaren att jag mycket väl kan göra det, bara jag är noga med att tvätta händerna efter och speciellt när det är bajsblöjor.
 
Det kan kännas lite banalt, men för mig är det ändå en stor sak att kunna göra det, för det innebär dels att Elin inte behöver byta precis alla blöjor utan det kan jag göra, och det innebär dessutom att Ludvig kan vara hemma med mig längre tid och Elin har möjligheten att åka iväg och få lite egentid med vänner eller så.
 
 
 
Men, det är inte lätt det där när man inte har fått göra det sen jag blev sjuk, och ett bra exempel är när jag hade bytt blöja på Ludvig igår inför att han skulle somna. Det var väl inga större bekymmer att få på honom blöjan, han krånglade lite så att jag hade lite problem att få till det med spännena, men tyckte väl att jag hade fått på honom blöjan bra ändå.
Hm, eller inte... imorse när Ludvig vaknade och väckte oss, då låg han utan blöja. Den hade helt enkelt lossnat så lillen låg naken i sängen. Elin och jag fick oss iaf ett gott skratt så där på morgonkvisten.
 
En annan sak som känns bra är att jag nu kan följa med på kontroller och idag så var vi på 1,5 årskollen och Ludvig fick en vaccination i armen och var så otroligt duktig. Han sa inte ett pip när han blev stucken och har varit precis som sig själv hela dagen.
 
För mig börjar det verkligen falla in att jag är pappa till den underbara son som Ludvig är, att det är mitt eget kött och blod och att han faktiskt inser att jag är hans pappa med. Det är stora känslor som dyker upp inom mig och det blir än mer större när jag tänker tillbaka på resan som jag har gått igenom och där vi faktiskt inte ens visste om jag skulle överleva från början. Nu har det gått ett år och jag börjar kunna vara den pappa som jag alltid önskat att få vara till mina blivande barn, även om det fortfarande är långt kvar innan man kan göra exakt allt som jag hoppats på att få göra.
 
 
 
Det är en grym känsla i vilket fall som helst!
 
Förresten, jag fick äran att skriva ett inlägg hos Fnulan häromdagen, då hon anser mig och Elin vara stora inispiratörer till henne, ni får mer än gärna läsa inlägget om ni känner för det: http://www.femme.se/fnulan/2013/08/13/fnulans-inspirator/
 
... men för mig så känns det som att solen skiner på mig!
 
Jag sitter på patienthotellet i Umeå efter ett nytt läkarbesök och det har varit ett riktigt positivt besök idag igen.
Provsvaren var precis vad jag hade hoppats på:
 
HB: 108
Totalvita: 7,3
Neutrofila: 3,6
Trombocyter: 83
CMV + EBV: Negativt
Lever och njure: Utan anmärkning
Senaste chimerismen: Inga egna celler
 
Det här kanske inte säger många av er så himla mycket, men det innebär att min benmärg äntligen börjar vakna till liv och det beror nog till stor del på att jag har sluppit medicinen mot CMV-viruset som jag haft länge länge som i sin tur varit benmärgshämmmande.
 
Det som var lite negativt idag var väl att tandläkaren konstaterade att jag har GVH i munnen och det påverkar mina tandhalsar och förklarar varför jag har haft så makalöst mycket ilningar i tänderna. Men, det är förhoppningsvis något som kommer att gå till sig med tiden.
 
I övrigt så börjar orken bli bättre och bättre och styrkan kommer tillbaka sakta men säkert. Nu kan jag ta mig upp för trappor även om det fortfarande är jobbigt, men det funkar att ta sig upp iaf och jag orkar mer och mer om dagarna.
 
Har till och med börjat fundera och planera lite för att börja jobba igen, även om det ännu är några månader bort och kommer börja i väldigt liten skala.
 
Livet börjar kännas som ett liv igen och det mina vänner känns underbart!