Det kan hända att någon har sagt att jag har ett stort hjärta, och det kan säkert stämma ibland, men det blir mindre plats där för varje dag som går.
 
Sjukdomen har mest haft en jäkla massa negativa saker med sig i bagaget, men något som verkligen har varit bra är att jag har upptäckt hur otroligt viktiga Elin och Ludvig är i mitt liv. Visst, jag visste ju det innan jag blev sjuk med, men det är ändå helt otroligt vad de har fått gå igenom, kämpa med dagligen och stå ut med under den tiden jag har varit sjuk, och ändå så finns de bredvid min sida dag som natt ändå.
 
Det är många som har stötta mig längs den här hemska resan, men ingen kommer i närheten av att ge mig den kraft och ork att besegra cancern som Elin och Ludvig.
 
Utan er, vet jag inte om jag hade tagit mig igenom det här!
 
Jag är kanske inte den bästa på att förklara min kärlek till er, men jag hoppas att ni vet hur viktiga ni är och hur tacksam jag är för att ni finns i mitt liv!
 
 
Jag älskar er!
 
Nu när jag var uppe i Umeå senast, så passade jag på att fråga om jag fick lov att borja byta blöjor på Ludvig, för det är något som jag inte har fått göra under tiden som jag har haft nedsatt immunförsvar. Nu så tyckte läkaren att jag mycket väl kan göra det, bara jag är noga med att tvätta händerna efter och speciellt när det är bajsblöjor.
 
Det kan kännas lite banalt, men för mig är det ändå en stor sak att kunna göra det, för det innebär dels att Elin inte behöver byta precis alla blöjor utan det kan jag göra, och det innebär dessutom att Ludvig kan vara hemma med mig längre tid och Elin har möjligheten att åka iväg och få lite egentid med vänner eller så.
 
 
 
Men, det är inte lätt det där när man inte har fått göra det sen jag blev sjuk, och ett bra exempel är när jag hade bytt blöja på Ludvig igår inför att han skulle somna. Det var väl inga större bekymmer att få på honom blöjan, han krånglade lite så att jag hade lite problem att få till det med spännena, men tyckte väl att jag hade fått på honom blöjan bra ändå.
Hm, eller inte... imorse när Ludvig vaknade och väckte oss, då låg han utan blöja. Den hade helt enkelt lossnat så lillen låg naken i sängen. Elin och jag fick oss iaf ett gott skratt så där på morgonkvisten.
 
En annan sak som känns bra är att jag nu kan följa med på kontroller och idag så var vi på 1,5 årskollen och Ludvig fick en vaccination i armen och var så otroligt duktig. Han sa inte ett pip när han blev stucken och har varit precis som sig själv hela dagen.
 
För mig börjar det verkligen falla in att jag är pappa till den underbara son som Ludvig är, att det är mitt eget kött och blod och att han faktiskt inser att jag är hans pappa med. Det är stora känslor som dyker upp inom mig och det blir än mer större när jag tänker tillbaka på resan som jag har gått igenom och där vi faktiskt inte ens visste om jag skulle överleva från början. Nu har det gått ett år och jag börjar kunna vara den pappa som jag alltid önskat att få vara till mina blivande barn, även om det fortfarande är långt kvar innan man kan göra exakt allt som jag hoppats på att få göra.
 
 
 
Det är en grym känsla i vilket fall som helst!
 
Förresten, jag fick äran att skriva ett inlägg hos Fnulan häromdagen, då hon anser mig och Elin vara stora inispiratörer till henne, ni får mer än gärna läsa inlägget om ni känner för det: http://www.femme.se/fnulan/2013/08/13/fnulans-inspirator/
Den här veckan har vi haft besök av min härliga lillasyster Edith, och dagen idag började med att jag klev upp vid 5 för att skjutsa henne till tåget så att hon kunde ta sig hemåt till Helsingfors igen.
Det har varit några dagar fulla av god mat och mys och en chans för oss alla att ta igen lite tid, för det var faktiskt ganska så exakt ett år sen vi sågs och då under helt andra omständigheter, precis dagarna efter att jag hade fått min diagnos.
 
(Ludvig fick umgås en massa med faster)
 
Nu fick vi chansen att umgås utanför sjukhuset och allihopa tillsammans.
 
Senare under dagen så var det dags för mig att åka till Umeå igen för ett läkarbesök och ångesten fanns där i bakgrunden igen som vanligt, men det har jag börjat vänja mig vid på något sätt ändå.
Jag kom upp i god tid och hann med att käka min lunch innan det var dags för veckans laddning av Octagam och sen läkarbesök.
 
Det visade sig att det blev ett riktigt bra läkarbesök där vi minskade ner på en del mediciner, och det bästa av allt tog bort Valcyten som jag har haft mot CMV-viruset som har härjat i min kropp. Det är en medicin jag har ätit sen jag blev utskriven och det är benmärgshämmande vilket gör att mina blodvärden inte riktigt vill komma igång, men nu när det är borta så hoppas vi att det ska kunna sätta fart igen.
 
Dessutom så glesas det ut på besöken till Umeå med en vecka till, så varannan vecka blir det besök i Umeå och dessutom bara provtagning en gång i veckan. Riktigt skönt att minska ner på alla sjukhusbesök!
 
En annan bra sak är att jag har fått klartecken att åka tåg till Umeå om jag vill, för nu så tar man bort den stora fördelen jag har haft med att alltid åka ensam på mina sjukresor upp till Umeå, och det innebär att när jag kommer åka i framtiden så kommer jag förmodligen åka med andra som skall till Umeå eller söderut från Umeå, och det innebär att det tar bra mycket längre tid att resa. 
Men, om jag får åka tåg då går det nästan snabbare än med bil och man kan slappna av på ett annat sätt, bara man hittar en vagn som inte har så mycket folk.
 
Små steg i taget... 
 
Lite bilder på maten vi ätit när syrran varit här:
 
      
Att komma hem igen till familjen och lägenheten efter nio veckor på raken uppe i Umeå, det var verkligen en omställning.
Otroligt skönt att komma hem och få vara med familjen, men oj vad jobbigt rent fysiskt när man inte har orken eller musklerna för att göra det man vill.
 
Det är svårt att förklara hur smal jag har blivit, hur lite muskler jag har kvar, men tänk er en streckgubbe med ölkagge, då har ni en bild av hur jag ser ut nu. Det blev en liten chock när jag såg mig själv i spegeln och såg hur otroligt tunn jag blivit, men det är bara muskler och det går att träna upp igen.
Det är lite jobbigt att se bilder på mig själv med, för jag ser så tärd och sjuk ut
 
 
 
Hursomhelst...
 
När jag kom hem i torsdags, så var Elin och Ludvig inte hemma utan de var ute på lite ärenden, men jag slog mig ner hemma och väntade på att de skulle komma hem. Jag var lite nervös och orolig över hur Ludvig skulle reagera när han såg mig, för det var ju ändå nio veckor sen vi sågs sist.
 
När de väl kom hem, så mötte jag upp i hallen men höll mig på lite distans så att Ludvig fick en chans att utvärdera situationen och han stod och tittade på mig en minut kanske och man såg på han att han funderade och hade sig, men sen så sträckte han upp armarna mot mig och ville upp i famnen på mig och då kunde man inte annat än smälta och pussa en massa på honom! Otroligt skönt att han gjorde så och att han faktiskt kände igen mig, det kändes riktigt stort för mig.
 
 
(Två lyckliga grabbar!)
 
Jag har passat på att försöka mysa så mycket som möjligt med Ludvig för att få honom att känna sig trygg och kunna söka tröst och närhet hos mig med och inte bara mamma och det har väl gått helt ok, även om mamma fortfarande är favoriten som man helst går till när det är kvällsmys, men det är ju inte så konstigt.
 
Helgen i sig har iaf varit riktigt mysig. Vi började med att vara hemma i ett par dagar för att jag skulle få landa lite och bara få vara hemma, sen åkte vi ut till svärfars stuga och spenderade de sista nätterna där och bara njöt av lugnet.
 
Planen nu är att jag ska bli utskriven på onsdag eller torsdag och sen blir det ett besök i Umeå nästa vecka igen och så kommer det väl rulla på sen med provtagningar i Sundsvall och sen ett besök i veckan i Umeå.
 
Att ligga på sjukhus så här lång tid på raken innebär att man saknar alla nära och kära, men det finns en liten filur som jag saknar extra mycket och det är självklart Ludvig, min storsta motivation till att komma i form och få komma hem!
 
Det händer så mycket med honom just nu och jag är så glad att Elin skickar lite bilder då och då och sen så passar vi på att skypa lite då och då med, fast Ludvig tycker inte det är så himla intressant.
 
Jag saknar honom enormt iaf, och hoppas att jag får komma hem i veckan så jag kan få kramas och gosa med honom igen!






Ojoj.... i 24 timmmar ska vi få vara barnfria. Elin är på väg upp till Härnösand med Ludvig för att lämna av honom till moster Hanna och kusinerna.
 
Egentligen så hade vi helst av allt velat kunna åka på nån fin restaurang och äta en brakmåltid och dricka goda viner, men med tanke på att jag inte har det immunförsvar jag behöver än så blir det en lugn kväll hemma tillsammans istället. Men vi tänkte iaf skåla i lite bubbel och sen dricka nåt glas vin till maten.
 
Dock så känns det lite konstigt att vi ska vara utan Ludvig, och speciellt för Elin som inte har varit utan honom något alls senaste halvåret i stort sett.
 
Men det är nog ganska så bra för oss att vi får lite tid tillsammans, och imorgon då kan vi sova så länge vi vill och dricka kaffe på morgonen och äta en god stadig frukost tillsammans, fast något säger mig att vi kommer vakna runt 7 ändå av oss själva, för det är vad vi är vana vid nu.
 
För er som vill läsa lite mer om Ludvig och se några bilder och filmklipp så kan ni kika in på Elins blogg om ni inte har varit där innan: underbaradag.wordpress.com
 
Nu ska jag ordna lite här hemma innan Elin kommer hem!
barn, kärlek,
Hej alla!
Det var ett tag sen jag skrev här, och när vi var uppe i Umeå så betydde det att jag inte mådde bra, men nu är det tvärtom, jag mår bra och har bara inte funnit tiden att skriva något.
 
Men, idag finns det lite tid så jag tänkte sätta lite ord på tankar som finns.
 
Rubriken är ju rädslor och det är ju något som finns inom mig hela tiden egentligen, men kanske inte något jag låter ta över helt och hållet för hur ska man då kunna leva och njuta av hur långt vi har kommit?
 
Men, det finns absolut rädslor...
 
Det som faktiskt är absolut jobbigast nu är alla influensor som går, och speciellt svininfluensan. Den SKRÄMMER mig verkligen mycket för jag vet att om jag skulle få den, då blir det verkligen en kamp på liv och död.
 
 
Övriga influensor kan vara lika farliga, men det är just svininfluensan som skrämmer mig mest. Visst, jag är inte så sugen på att få maginfluensan som går heller, men jag har uppfattningen av att jag skulle klara den bättre, men jag vet faktiskt inte.
 
Hursomhelst så undviker jag att röra mig i stora folkmassor och försöker att undvika folk jag inte känner så mycket det bara går. Fast, det är svårt med tanke på att jag har sjukhusbesök att genomföra varje vecka och var finns det sjuka människor, jo på ett sjukhus.
 
Sen finns ju rädslan där att allt inte har gått som det är tänkt med transplantationen, att man ska få ett återfall, men senaste chimersmen somtogs förra veckan visade inget avvikande, utan det var som läkaren sa helt perfekt och det känns underbart!
 
Nu väntar jag på att de ska göra tremånaderskollen då det kommer att tas nya benmärgsprover och då får vi bättre svar på hur allt har gått. Bara att tänka positivt och hålla tummar och tår. Det är ett par veckor dit.
 
I övrigt så är det bara bra med oss, vi njuter av att vara hemma igen och att kunna börja leva ett liv igen på något sätt. Det är ju inte direkt att vi kan leva som innan jag blev sjuk, men vi gör iaf det bästa av situationen och försöker skapa oss en vardag och så.
 
Tiden som har gått sen vi kom hem känns som att den har varit fullspäckad med saker som skall göras och besök.
Vi har fått träffa lite vänner och bekanta, och idag så fick vi besök av Kattis och Ture, vilket var helt underbart för äntligen fick Ludvig leka lite med en kompis!
 
(Ludvig delade glatt med sig av vattnet till Ture)
 
(När man är nyvaken så har man så här skön frisyr)
 
(Full av bus)
 
(Äntligen kan man laga egen mat... pasta med saffransås och kräftstjärtar)
(Men pappa... jag kan själv!)
 
Ja det blev lite bilder på slutet... men det ska ju finnas med på en blogg!
 
Nu ska det fixas lite fika!
 
Jag ska försöka uppdatera lite oftare, men det är så svårt att hinna med... men det kommer mera...
Ludvig, barn, känslor, rädsla,
Vår önskan gick hem, vi fick komma hem innan Ludvigs födelsedag!
 
Idag så fyllde vårt lilla underverk ett år, och det har firats med tårta, paket och besök!
 
Det är helt otroligt att det redan har gått ett år, och när jag tänker tillbaka på året som har gått så är det lite med en klump i magen men med stor stolthet ändå.
 
Klumpen i magen är ju helt beroende på min jäkla sjukdom som har gjort att jag inte kunnat vara den pappa som jag har velat vara. Det är ju en hel del saker som jag inte har kunnat göra och när jag har varit på sjukhuset och varit infektionskänslig så har inte Ludvig kunnat vara med mig.
 
Elin har fått dra ett enormt lass och har gjort det helt otroligt bra. Bara en sån sak som att byta blöjor, vilket jag inte har fått göra när jag blev sjuk, det har Elin gjort utan att klaga. Ja det är bara en liten sak i det stora hela och när jag väl har kommit hem och kunnat vara pappa, då har jag inte alltid haft orken till att göra allt som jag velat. Då har Elin dragit lasset igen och gjort det utan att klaga en enda gång!
 
Jag tror inte att jag behöver påpeka att jag har världens bästa fru och att hon är en underbar mamma till Ludvig, men jag gör det ändå!
 
Men, med facit i hand, så har ju faktiskt allt gått bra ändå... Ludvig vet ju att det är jag som är pappa och tyr sig till mig med massor av kärlek.
Jag menar inte att jag har varit en dålig pappa utan jag har bara inte kunnat vara den pappa som jag hade tänkt mig vara.
Det bästa är ju att vi har massor av år då vi kan ta igen förlorad tid.
 
Idag har det bara varit en massa glädje och leenden, och det är det jag tar tillvara på!
 
(Gos med pappa tycker pappa om)

(Dags för tårta för första gången)

(När man fyller år får man kladda så mycket man vill)

(Fick flera olika presenter)

(Ballonger är ett måste ju... finklädd innan tårtan)
Ludvig, födelsedag, presenter, tårta,
Ja igår var en dag som blev en jobbig dag, både mentalt och fysiskt.
 
Som jag nämnt innan så har planen varit att vi skulle flytta till patienthotellet under veckan, så igår hade vi laddat för att åka dit, men det dröjde med besked och när jag frågade personalen så kom svaret att det inte blir förrän imorgon (idag). Nehe, då föll den förväntan lite.... men tio minuter senare så kom de och sa att det visst blir av och att ett rum skulle bokas till oss mm.
 
 
Full fart på oss för att packa ihop allt och börja köra över det till hotellet.
 
När Elin kom dit med ett första lass och skall checka in, då säger receptionisten att det kommer kosta henne 350:- per natt för att bo med mig för det är en hemlandsting som skall godkänna gratis boende för anhörig.
Elin ringde mig och jag kände bara att vi blivit lurade att flytta från salen till något som kommer kosta oss en massa pengar.
 
Jag tog upp det direkt med en sköterska, och det visade sig att vi bara behövde ett intyg från avdelningen här, vilket de givetvis ordnade.
 
Rummet på hotellet var dock inte alls som vi hade hoppats på, en enkelsäng med en bäddsoffa i andra änden av rummet och vi hade pratat med kuratorn samma dag om att äntligen kunna ligga i en dubbelsäng och mysa tillsammans hela familjen. Dessutom hade receptionisten lovat oss ett skötbord till Ludvig.
 
 
Nä, ner och prata med receptionisten som lyckligtvis förstod vår situation och ordnade så att vi fick ett familjerum istället, och det var vi absolut nöjda med.
 
Nästa smäll kom när jag skulle tillbaka till avdelningen för att få min kvällsranson av dropp mot CMV-viruset, då fick jag vet att värdet hade stigit igen och att man bestämt sig för att byta medicin till ett annat. Nackdelen med det är att det skall infunderas på 3 timmar, dvs jag skulle sitta och få dropp i 3 timmar från kl. 20. 
Det hela slutade med att jag var tillbaka på hotellet 00.30, totalt slut i kropp och knopp.
 
Sen så skulle jag vara på avdelningen 08.00 idag för att få samma omgång.
 
Humöret var inte på topp när jag kom tillbaka till min älskling, men hon mötte upp mig med en varm kram och så gick vi och la oss i dubbelsängen och pratade lite. Fast så mycket sömn blev det inte inatt för man var så uppe i varv.
 
Ludvig hade missat sin eftermiddagslur, men efter ett bad och välling så slocknade han i sängen och sov för första gången som vi kommit upp hit till nästa morgon. Så för honom är nog hotellet en mycket bättre lösning och även för oss överlag.
 
 
Idag har jag pratat ihop mig med läkarna och personalen här och nu har vi ett lite annat upplägg för kvällen som vi ska se om det kan funka bättre.
 
Men det är just när det kommer såna här saker som man känner hur otroligt slutkörd man är, det är så nära till att man ska bryta ihop och slänga sig på golvet o bara gråta som ett litet barn, men än en gång så finner man sig i situationen, hämtar kraft nånstans ifrån och accepterar läget, fast med lite gnäll och så... :)
kämparanda, motgångar, patienthotell,
 
Kärlek, styrka, kraft, energi, stöd... det bästa som finns, min familj!
Utan er hade den här resan varit omöjlig att genomlida!
 
Älskar er över allt annat!
 
familj, kärlek, styrka,
Ja, julen är förbi och det blir en jul jag nog aldrig kommer glömma, men som jag så gärna skulle glömma ändå, för det var inte någon höjdare till jul.
 
Efter att haft natten med hallucinationer så har problemen fortsatt för mig. Hög feber och problem med kissandet, samt en stor klump i halsen som irriterar kräkreflexen och sen mycket slem, det har gjort att det varit svårt att sova och få vila ordentligt.
 
På julafton så var iaf mina älskade Elin och Ludvig här och hälsade på mig, och vi tittade på Kalle tillsammans och öppnade lite paket vi hade fått från nära och kära.
 
 
Men, känslorna låg verkligen utanpå för mig och jag bröt ihop några gånger och grät floder, dels över hela den här situationen vi har hamnat i och att man mår som man mår, men sen så blev det så påtagligt när man fick vackra klappar och hälsningar från sina nära.
 
Skönt att Elin var här då, så man fick lite stöttning, även om personalen här är väldigt stöttande med, men det är inte samma sak som att få ha sin älskade nära.
 
Ja, som sagt... en jul som jag helst inte vill minnas, men den kommer nog följa med i minnet ändå som så mycket annat på den här hemska resan.
 
Det jag lider mest av nu är kissandet som är ett resultat av cellgifterna jag fick. Mina urinvägar är så pass skadade att signalen som skickas från urinblåsan när det är dags att kissa inte riktigt fungerar som den skall, utan den skickar ut signaler nästan kostant att jag är kissnödig.
När det är som värst kissar jag varje kvart och det här påverkar givetvis allt från humör, till sömn och ork.
Men, som med så mycket annat är det bara att vänta på att det ska vända.
 
Något som däremot är väldigt positivt är att alla mina värden har stigit ordentligt. De vita blodkropparna har kommit igång rejält och även de neutrofila har stigit till värden som börjar närma sig ett "normalvärde", men det kommer fortfarande ta tid innan allt börjar funka som det ska.
 
Men det innebär iaf att de nya stamcellerna har hittat rätt och att de börjat jobba för att läka min kropp allteftersom.
 
Vi har haft som förhoppning att jag skall få åka hem innan min födelsedag (4/1) men jag tror nog att vi börjat släppa den tanken med tanke på hur mitt mående har varit senaste tiden, men man vet ju aldrig, saker kan gå snabbt.
 
Slutligen, ett gigantiskt stort tack för alla kommentarer jag har fått här. Tyvärr så har jag inte haft orken att svara på de senaste, så ni som hoppas på ett svar, ni får försöka klara er... =)
Umeå, cellgifter, familj, julafton, leukemi,
Elin och Ludvig kom ju på besök idag och firade pappa med vacker lussesång...och Ludvig var världens sötaste tomtenisse!
 
 
 
 


 
 
 
högtider, lucia, tomtenisse,
På nyårsafton 2011 så hade jag bestämt mig för att fria till min älskade Elin. Vi hade blivit bjudna på nyårsmiddag hemma hos våra goda vänner Mattias och Märtha och hade samlat ihop nära och kära för ett riktigt trevligt nyårsfirande.
 
Jag hade bestämt i förväg med min vän Pierre att han fick ha hand om ringarna och när det väl var dags så ville jag även att han skulle filma det hela på ett snyggt sätt, men av någon anledning så blev det aldrig gjort... antar att han blev tagen av stundens allvar och glömde bort det. Det tråkiga är att det inte finns en enda bild från mitt frieri och ändå satt det hur många som helst med kameror och mobiler runt bordet...
 
Aja, jag friade iaf, gick ner på knä och allt efter att hållit ett tal där jag tackade alla runt bordet för att de betyder en massa för mig och slutligen så tackade jag Elin för att hon finns i mitt liv och frågade om hon ville göra mig den stora äran att bli min hustru.
 
Lyckligtvis så tackade hon ja!
 
 
Sen så pratade vi om när vi skulle gifta oss, och kom väl fram till att vi skulle vänta ett år efter att Ludvig hade kommit till världen, alltså sommaren 2013.
 
Men, sen hände ju det här med min leukemi... det gjorde att saker och ting förändrades ganska så drastiskt.
 
Jag kommer ihåg när vi satt på sjukhuset tillsammans och väntade på att vi skulle få besked av läkaren vad som hade drabbat mig och jag sa till Elin "Om det här är något allvarligt, då vill jag att vi gifter oss nu, här på sjukhuset" och Elin höll med mig.
 
Dels för att vi verkligen ville gifta oss, men även för att det underlättar enormt mycket med allt ifall det skulle vara så att jag inte skulle klara av att besegra cancern när det gäller byråkrati och grejer.
 
Men självklart, huvudanledningen var vår kärlek till varandra!
 
Sagt och gjort... när vi fick beskedet så började Elin kolla med sjukhusprästen om det fanns möjligheter till att gifta oss, och det gick att ordna.
 
Så, den 20/7 - 2012 gifte vi oss i sal 6 på avdelning 2 på Sundsvalls sjukhus.
Det var inte alls det där flashiga eller klassiska bröllopet som så många vill ha, utan det var jag och Elin, prästen, diakonissan, min pappa och min lillasyster som var på plats.
Men, det blev ett otroligt fint bröllop ändå med en kort ceremoni som var otroligt kärleksfull.
 
 
 
Jag är så glad över att jag har Elin i mitt liv, hon är verkligen min själsfrände och stöttar mig så otroligt mycket i den här kampen! Älskar dig av hela mitt hjärta!
 
bröllop, familj, kärlek,
Jaha, en dag hann vi med att vara i Umeå tills det att Ludvig började bli snorig...
Eller ja, han har varit lite snuvig några dagar redan och det har vi alla varit, men inatt så blev det riktigt snorigt för han och han vaknade runt 4 och hade svårt att andas på ett bra sätt för näsan var täppt och i munnen fanns ju nappen.
 
Elin fick upp och vagga honom i famnen tills han somnade om igen, men sen sov han resten av morgonen till 8 faktiskt.
 
 
Nu har vi kollat upp de alternativ som finns på sjukhuset, men alla rum och lägenheter som finns verkar vara upptagna och Elin har kollat lite på hotell och vandrarhem, men allt är fullbokat.
 
Så just nu vet vi inte hur vi ska göra och för Elin är det här riktigt jobbigt och det påverkar ju mig med att se Elin så trött och matt.
 
Det är lite samma visa som det var i början av min sjukdom, när vi fick veta att jag inte kan vistas i vårt mögelskadade hus, vilket ledde till att varje gång jag skulle få permis från sjukhuset var Elin tvungen att hitta ett tillfälligt boende där vi kunde vara.
 
Ja, vi får se hur det hela löser sig... hade landstinget i Västernorrland inte lagt så förbannat mycket pengar på konsulter och fallskärmar till chefer hade de kanske kunnat ha kvar möjligheten att anhöriga fick bo på patienthotellet här i Umeå, men nu kostar det oss över 1000:- natten om Elin ska bo där!
Umeå, barn, familj,
Mitt i allt mörker som har drabbat oss, så finns det en liten solstråle som verkligen lyser upp vår vardag, och det är Ludvig.
 
Vi har sagt det flera gånger att hade vi inte haft Ludvig så hade den här resan varit så otroligt mycket jobbigare, men han kom till världen i alldeles rätt tid.
 
Cancer, ett mögelskadat hus, rättsliga processer, pressad ekonomi... allt sånt blir så mycket lättare att hantera när man har Ludvig, för han bjuder oss dagligen på massor av skratt och leenden, dessutom så har han gjort att det blir lättare för Elin att fokusera på annat än bara min sjukdom.
 
Mamma och pappa älskar dig Ludvig Nils Pauli Salminen, det ska du veta!
 
barn, familj,