Idag är det två år sen jag fick min diagnos. Två år sen så hade jag den jobbigaste dagen i mitt liv.
 
Men, trots allt man har gått igenom, och att man faktiskt var dödligt sjuk så sitter jag här idag och kan skriva detta inlägg.
 
Det är en helt galen tid som har varit och man har gått igenom så mycket under de här två åren som är ofattbart när man väl tänker på det.
 
Jag har inte så himla mycket att säga om att det är två år sen egentligen mer än att jag är fruktansvärt glad över att jag lever idag och mår så oförskämt bra som jag faktiskt gör.
 
Det finns inte en chans att jag skulle klarat av den här resan utan det stöd som jag har fått...
Ett stort tack till...
 
Min underbara fru Elin
Min son Ludvig
Alla släkt
Mattias, Märtha och Mats
Alla mina vänner
Alla kollegor på jobbet
Alla underbara änglar på Laris änglar som har stöttat och hjälpt till på alla sätt och vis.
 
Sen ett extra stort tack till min hemlige donator som faktiskt är den största anledningen till att jag lever idag!
 
 
Nu har det gått lite tid sen vi fick beskedet att jag inte kommer kunna bli pappa igen.
 
Eller, jo, pappa kan jag bli, men inte biologisk pappa igen.
 
Jag är steril, vilket jag iofs visste att jag förmodligen kommer att bli, men vi fick chansen att åka till IVF-kliniken i Umeå och frysa in lite spermier för att i framtiden kunna få hjälp att bli föräldrar igen.
Nu har vi fått veta att de spermier som vi frös in inte klarade av den resan, de gick helt enkelt inte att använda.
 
"Jaha" säger kanske vissa som sitter där ute och inte kan bli föräldrar av andra anledningar och det säger jag absolut inget om. Jag har haft turen att faktiskt få en son innan jag fick leukemi och det är otroligt svårt för mig att ens tänka tanken på hur otroligt jobbigt det måste vara för de som av andra anledningar inte kan få biologiska barn.
 
Men, det faktum att andra har det jobbigare än mig, det förtar inte alls det att jag inte kan ge vår son ett helsyskon, att jag inte kan få ett biologiskt barn igen. Speciellt när vi hade planerat att vi skulle skaffa syskon till Ludvig.
 
MEN, det jag egentligen vill få sagt med det här inlägget, det är att påminna alla som är på väg att få cellgifter, att verkligen påpeka för sina läkare att man vill få lämna spermier för infrysning.
Visst, det kan vara så att man just i det läget inte ens orkar tänka tanken på barn i framtiden, för man vet inte ens om man kommer att överleva själv, men tro mig, om man nu besegrar cancern och sen vill börja leva igen så kanske man vill få möjligheten att få barn.
 
I mitt fall så var jag så otroligt dålig när jag kom in på sjukhuset att det inte fanns någon tid för mig att åka tidigare för att lämna spermier, utan för mig så blev det efter min andra cellgiftskur vilket förmodligen har påverkat en hel del det med. Men i vissa fall så är det inte så akut, utan det finns några dagar som man skulle kunna göra det hela på, och då tycker jag att man verkligen ska ta den chansen!
Om det är så att dina läkare säger nej, då tycker jag att du ska stå på dig, för det är ändå en otroligt stor grej att bli steril.
 
För oss återstår nu att ta ett beslut på om vi ska använda oss av en spermadonator, vilket det lutar åt, för vi vill ju verkligen att vår son skall få ett syskon.
 
Det finns även en minimal chans att min produktion kommer igång, men mina läkare har sagt det att chansen är så gott som obefintlig.
 
Sen så tänker jag samtidigt att jag är i livet, jag fick en chans att vara pappa till Ludvig och det är kanske inte hela världen att jag inte kan få ett biologiskt barn till, även om det är en jobbig tanke att brottas med.
 
Det här är en av många saker som man kanske inte tänker på när man väl får beskedet att man fått cancer och därför vill jag lyfta fram det lite här på bloggen. Det kanske kan hjälpa någon iaf.
 
 
För första gången sen jag var inlagd i Umeå för snart ett år sen fick jag bli inlagd igen.
Ludvig har ju varit sjuk precis innan påsken med hög feber och hosta som liknade krupp en hel del.
 
Givetvis så åkte jag på en släng av vad han hade, men var inte alls lika motståndskraftig och tuff som han var, så jag däckade igenom helt i tisdags förra veckan med över 40 graders feber på natten och ett allmänt mående som gjorde mig ganska så orolig.
 
Anledningen till oron var att symptomen kändes ungefär på samma sätt som när jag fick min leukemi,och det gjorde mig ganska så orolig.
 
Ringde och pratade med Umeå och de ville att jag skulle åka in på onsdagen och ta prover.
Sagt och gjort, en taxi in till sjukhuset och dagvården, där de satte igång att ta prover direkt.
 
Jag insåg ganska så snabbt att jag inte kommer komma hem utan att jag blir inlagd, och så blev det... in på sal 10 på avdelning 2, tills det att några provsvar dök upp och det visade sig att jag hade fått RS-virus.
 
Jaha, där ser man... barnsjukdom. Ja det är ju så, man kommer få gå igenom en massa virussjukdomar och barnsjukdomar igen, men det bygger ju upp mitt immunförsvar igen iaf.
 
Senare så visade det sig att jag även hade fått en bakteriell infektion, så då blev det lite antibiotika för att bekämpa det.
 
Nu är jag utskriven igen iaf, och hemma och vilar upp mig lite... otroligt skönt att vara hemma igen.
Samtidigt lite läskigt hur van man är vid livet "som sjuk", för det var inte speciellt oväntat eller jobbigt att bli inlagd, för det där har man gått igenom så många gånger innan.
 
 
Ibland så kommer jag på mig själv att stanna upp en liten stund i livet med en enda tanke i huvudet och en otroligt udda känsla inombords...
 
 
Nu har det snart gått 1,5 år sen jag fick mina nya stamceller och jag känner att jag vågar säga att jag vunnit kampen mot "monstret".
 
Den udda känslan som infinner sig inombords, den handlar om att jag börjar fundera på att jag lika gärna kunde varit på "andra sidan" och inte få uppleva allt det där underbara som livet faktiskt erbjuder mig.
 
Jag tror att det är viktigt att faktiskt stanna upp lite i livet som börjar gå mot det där "normala" och faktiskt reflektera över vad man har gått igenom och vad man har klarat av. Det gör att man uppskattar det man har ännu mer.
I vår familj har vi börjat tänka mer och mer på vad vi köper hem ifrån affären, och det som är absolut störst skillnad är att vi har blivit mycket mer ekologiska av oss.
 
 
 
Varför?
Jo, av ganska så enkla orsaker.
Många matprodukter innehåller väldigt mycket gifter, i form av besprutningsmedel och andra tillsatser som inte är bra för hälsa och kropp. Efter att jag blev sjuk så har jag börjat fundera mer på den biten, hur mycket gifter man får i sig genom maten.
 
Sen så är det Ludvig, och det är kanske en av de större orsakerna egentligen, vi vill inte att han ska utsättas för all skit i onödan, utan vill ge honom en bra start på livet.
Slutligen är det miljön, även om det kanske inte gör så stor skillnad att just vår familj väljer mer ekologiska produkter, men många bäckar små.
 
Nackdelen då, ja det är väl priset, men samtdigt så har marknaden växt sig större och utbudet och efterfrågan likaså, och det påverkar priset mycket.
 
Vad är det då vi köper ekologiskt av i vardagen?
 
Mjölk, yogurt, fil, all frukt, tomater, kaffebönor, grädde, potatis och mer därtill. Sen är det ju lite olika utbud i vissa affärer och det är inte hållbart att åka från butik till butik för att leta efter ekologiska varianter, så om det inte finns en vara som är ekologisk i just den butiken så får man väl ta det näst bästa, något som är tillverkat i Sverige iaf.
 
Att byta ut allt till ekologiska varor idag, det är inte hållbart, det skulle kosta för mycket och det skulle inte finnas ett sådant utbud, men sak efter sak byts ut i vårt hem iaf.
 
Hur ekologisk är du egentligen, vad har ni för varor hemma som ni så gott som alltid köper ekologiskt?
 
 
Det kan hända att någon har sagt att jag har ett stort hjärta, och det kan säkert stämma ibland, men det blir mindre plats där för varje dag som går.
 
Sjukdomen har mest haft en jäkla massa negativa saker med sig i bagaget, men något som verkligen har varit bra är att jag har upptäckt hur otroligt viktiga Elin och Ludvig är i mitt liv. Visst, jag visste ju det innan jag blev sjuk med, men det är ändå helt otroligt vad de har fått gå igenom, kämpa med dagligen och stå ut med under den tiden jag har varit sjuk, och ändå så finns de bredvid min sida dag som natt ändå.
 
Det är många som har stötta mig längs den här hemska resan, men ingen kommer i närheten av att ge mig den kraft och ork att besegra cancern som Elin och Ludvig.
 
Utan er, vet jag inte om jag hade tagit mig igenom det här!
 
Jag är kanske inte den bästa på att förklara min kärlek till er, men jag hoppas att ni vet hur viktiga ni är och hur tacksam jag är för att ni finns i mitt liv!
 
 
Jag älskar er!
 
Jag har känt mig väldigt trött till och från senaste tiden, eller ja egentligen under lång tid med det är väldigt olika dag till dag.
 
Ibland så kan jag känna att jag har massor av ork och andra dagar känner jag att jag knappt vill ta mig upp ur sängen eller bara vill ligga i soffan och zappa på tv:n.
 
Har börjat fundera lite på varför jag känner så här och kom på att det var en sjuksköterska som nämnde det här med Fatigue Syndrome för mig, och jag passade på att googla lite på det och hittade detta på cancerfonden.se:

Fatigue är ett mycket vanligt symtom vid cancer. Man kan sova en hel natt och vara precis lika trött när man vaknar som vid sängdags. Det kan kännas helt oöverstigligt att gå uppför en trappa. Man orkar inte med vanliga hushållsbestyr eller andra vardagssysslor. Det kan vara totalt omöjligt att koncentrera sig på ett samtal. Det är inte säkert att det ens finns energi för aktiviteter som man älskar.

Nästan alla cancerpatienter upplever åtminstone under någon period fatigue av någon grad. Symtomen kan också finnas kvar under en lång tid efter det att man blivit botad från sin cancersjukdom. Studier visar att en del lever med fatigue många år efteråt.

Vad orsakar fatigue?

Fatigue orsakas av att många faktorer samverkar och ibland skapar onda cirklar. Här är några av dessa faktorer:

  • Cancersjukdomar kan påverka kroppens ämnesomsättning så att energiinnehållet i maten förbränns snabbare eller inte kan tillgodogöras fullt ut i kroppen. Det kan leda till att man går ned i vikt och/eller tappar ork.
     
  • Oro liksom illamående på grund av sjukdom och behandlingar kan göra att man förlorar aptiten och äter sämre. Man får inte i sig den näring och energi som behövs och blir mer kraftlös.
     
  • Symtom och behandlingar kan göra att man rör på sig mindre än man brukar. Många orkar inte träna som vanligt. Även detta bidrar till ökad trötthet.
     
  • Cancercellernas aktivitet påverkar kroppens immunförsvar och kan skapa en obalans i systemet så att det frisätts mer än normalt av en typ av ämnen som kallas cytokiner. Detta kan bidra till fatigue.
     
  • Cancer och cancerbehandlingar kan orsaka blodbrist, anemi, som gör att man orkar mindre.
     
  • Cancerbehandlingar har ofta trötthet som en biverkan.
     
  • Cancersymtom som smärta och illamående bidrar på flera sätt till fatigue. Exempelvis störs ofta sömnrytmen.
     
  • De psykiska påfrestningarna bidrar också.

Det slår mig ganska så mycket att det kan vara något sånt som jag lider av just nu, och det som slår mig är vad man kan göra åt det:

Vad kan man göra åt fatigue?

Även om man inte helt kan bli av med sin fatigue, kan den ofta minskas genom att man behandlar eller på andra sätt påverkar bakomliggande faktorer. Här är några exempel:

  • Fysisk aktivitet är en bra medicin mot fatigue. Faktum är att det är den åtgärd som hittills visat sig ha bäst effekt. Regelbunden, gärna daglig, motion kan göra att tröttheten minskar och att man överhuvudtaget mår bättre. Självklart måste motionen anpassas efter vad man känner att man klarar av. För många är dagliga promenader en lagom nivå.
     
  • Spara på krafterna. Man kan till exempel sitta istället för att stå när man gör olika hushållssysslor, cykla istället för att gå och ta paus ofta. Det är klokt att försöka avstå från aktiviteter som man inte tycker om och spara sig till sådant man tycker är roligt. Att ha roligt ger ny energi. Be gärna andra om hjälp i olika situationer. 
     
  • Balans i  vilo- och sömnvanor. Under dagen är det ofta bättre att ta flera korta vilopauser eller tupplurar än att lägga sig och sova flera timmar.
     
  • Information till patient och närstående om vad fatigue är kan göra det lättare att leva med tröttheten. Kunskapen i sig kan leda till minskad stress och därmed ibland även minska tröttheten.
     
  • Depression kan ibland  finnas med i bilden och förvärra tröttheten. Då är det viktigt att läkaren uppmärksammar detta och att patienten erbjuds adekvat behandling.
     
  • Blodbrist kan behandlas med läkemedel.

Fysisk aktivitet är det som jag skall ta tag i. Bara lite motion dagligen i form av promenader och sen kanske några styrkeövningar för att väcka kroppen lite och börja må bättre, för jag vill inte må så som jag gör just nu, det påverkar så mycket.
Inte bara mig, utan även min familj. Det är inte roligt för Elin när hon vill hitta på saker och jag verkligen inte känner att jag har orken till det utan jag bara vill ta det lugnt och vila. Likadant när Ludvig kommer och drar i mig för att han vill leka och jag känner att jag inte har orken till det, det gör ont i mig och det leder till en stress för mig med som jag inte tycker om.
 
Nä, det är dags att ta tag i saker när det gäller motionen för att må bättre överlag!
Sen jag skapade min blogg så har jag lite då och då fått mail från människor som på något vis har drabbats av denna hemska sjukdom som även drabbat mig och min familj.
Det har handlat om personer som fått leukemi, eller anhöriga till en person som har fått leukemi.
 
När jag fått sådana mail så har jag med glädje besvarat de frågor och funderingar som dessa personer har haft, och det är något som jag mer än gärna fortsätter att göra.
 
Jag vet själv hur otroligt bra det känns att ha någon som man kan fråga lite när man undrar något, någon som har fått gå igenom samma saker som man själv går igenom.
 
Så, om det nu är någon där ute som hittar hit och har lite frågor, så finns min mail i menyn till höger. Det är bara att skriva ett mail och fråga.
 
 
Igår åkte vi upp till Umeå hela familjen, för att jag skulle på läkarkontroll och sen hade vi lite andra ärenden där.
 
Det visade sig bli ett ganska så trevligt besök hos läkaren för det blev lite nya steg mot "friheten" för mig, och med friheten så menar jag när jag inte behöver påminnas om min sjukdom dagligen med alla mediciner och sen alla provtagningar.
 
Nästa besök blir inte förrän om 8 veckor, vilket ju är helt underbart att inte behöva åka upp dit igen förrän det att våren är och knackar på.
Sen så tog jag farväl av en medicin som jag velat bli av med sen jag fick den, nämligen Noxafil som är ett läkemedel mot svamp. Det är en flytande medicin som jag har tagit i stort sett sen jag blev sjuk och den tas tre gånger om dagen och smakar BLÄ!
 
 
Att bli av med den, det kändes helt underbart!
 
Sen så minskade man ner på kortisonet för mig med vilket är positivt det med så att man kanske kan få ner den jäkla svullnad som man ligger inne med, jag tycker inte att det klär mig alls... ;o)
 
Prover behöver bara tas varannan vecka, vilket också är ett stort kliv mot "friheten" för ju glesare det blir mellan provtagningarna desto mer säkra börjar läkarna bli på att jag kommer ta mig igenom det här utan fler bakslag.
 
Dock måste jag fortsätta med blodtappningen en gång i veckan, för att få ner mitt järnvärde i blodet, så besöken på sjukhuset kommer ändå att bli en gång i veckan.
 
Utöver det så har vi nu fått klartecken att sätta Ludvig på dagis och imorgon börjar inskolningen, men det kommer nog Elin skriva om på sin blogg för det är hon som kommer att vara med på inskolningen. Ska bli otroligt spännande att höra hur det går för Ludvig, men jag är övertygad om att han kommer trivas som fisken i vattnet och verkligen blomma ut nu när han får umgås med andra barn.
 
 
 
Det känns bra nu, det går inte att säga annat! Vi blickar framåt och hoppas att 2014 blir ett så bra år som vi vill!
Snubblade över det här när jag satt och drack morgonkaffet, och det måste vara något av det mest förklarande på länge. Hur kan finska vara ett av världens svåraste språk att lära sig, ja det är bara att kolla på detta som kommer...
 
 
English: A dog.
Swedish: What?
English: The dog.
English: Two dogs.
Swedish: Okay. We have: En hund, hunden, Två hundar, hundarna.
German: Wait, I wan't to try it too!
English: No, go away.
Swedish: No one invited you.
German: Der Hund.
English: I said go away.
German: Ein Hund, zwei Hunde.
Swedish: Stop it!
German: Den Hund, einen Hund, dem Hund, einem Hund, des Hundes, eines Hundes, den Hunden, der Hunden.
Finnish: Sup.
English: NO. 
Swedish: NO.
German: NO. Finn, you go away!!
Finnish: Koira, koiran, koiraa, koiran again, koirassa, koirasta, koiraan, koiralla, koiralta, koiralle, koirana, koiraksi, koiratta, koirineen, koirin.
German: WHAT?
Swedish: You must be kidding us!
English: This must be a joke...
Finnish: Aaaand... koirasi, koirani, koiransa, koiramme, koiranne, koiraani, koiraasi, koiraansa, koiraamme, koiraanne, koirassani, koirassasi, koirassansa, koirassamme, koirassanne, koirastani, koirastasi, koirastansa, koirastamme, koirastanne, koirallani, koirallasi, koirallansa, koirallamme, koirallanne, koiranani, koiranasi, koiranansa, koiranamme, koirananne, koirakseni, koiraksesi, koiraksensa, koiraksemme, koiraksenne, koirattani, koirattasi, koirattansa, koirattamme, koirattanne, koirineni, koirinesi, koirinensa, koirinemme, koirinenne.
English: Those are words for a dog???
Finnish: Wait! I didn't stop yet.
There is still: koirakaan, koirankaan, koiraakaan, koirassakaan, koirastakaan, koiraankaan, koirallakaan, koiraltakaan, koirallekaan, koiranakaan, koiraksikaan, koirattakaan, koirineenkaan, koirinkaan, koirako, koiranko, koiraako, koirassako, koirastako, koiraanko, koirallako, koiraltako, koiralleko, koiranako, koiraksiko, koirattako, koirineenko, koirinko, koirasikaan, koiranikaan, koiransakaan, koirammekaan, koirannekaan, koiraanikaan, koiraasikaan, koiraansakaan, koiraammekaan, koiraannekaan, koirassanikaan, koirassasikaan, koirassansakaan, koirassammekaan, koirassannekaan, koirastanikaan, koirastasikaan, koirastansakaan, koirastammekaan, koirastannekaan, koirallanikaan, koirallasikaan, koirallansakaan, koirallammekaan, koirallannekaan, koirananikaan, koiranasikaan, koiranansakaan, koiranammekaan, koiranannekaan, koiraksenikaan, koiraksesikaan, koiraksensakaan, koiraksemmekaan, koiraksennekaan, koirattanikaan, koirattasikaan, koirattansakaan, koirattammekaan, koirattannekaan, koirinenikaan, koirinesikaan, koirinensakaan, koirinemmekaan, koirinennekaan, koirasiko, koiraniko, koiransako, koirammeko, koiranneko, koiraaniko, koiraasiko, koiraansako, koiraammeko, koiraanneko, koirassaniko, koirassasiko, koirassansako, koirassammeko, koirassanneko, koirastaniko, koirastasiko, koirastansako, koirastammeko, koirastanneko, koirallaniko, koirallasiko, koirallansako, koirallammeko, koirallanneko, koirananiko, koiranasiko, koiranansako, koiranammeko, koirananneko, koirakseniko, koiraksesiko, koiraksensako, koiraksemmeko, koiraksenneko, koirattaniko, koirattasiko, koirattansako, koirattammeko, koirattanneko, koirineniko, koirinesiko, koirinensako, koirinemmeko, koirinenneko, koirasikaanko, koiranikaanko, koiransakaanko, koirammekaanko, koirannekaanko, koiraanikaanko, koiraasikaanko, koiraansakaanko, koiraammekaanko, koiraannekaanko, koirassanikaanko, koirassasikaanko, koirassansakaanko, koirassammekaanko, koirassannekaanko, koirastanikaanko, koirastasikaanko, koirastansakaanko, koirastammekaanko, koirastannekaanko, koirallanikaanko, koirallasikaanko, koirallansakaanko, koirallammekaanko, koirallannekaanko, koirananikaanko, koiranasikaanko, koiranansakaanko, koiranammekaanko, koiranannekaanko, koiraksenikaanko, koiraksesikaanko, koiraksensakaanko, koiraksemmekaanko, koiraksennekaanko, koirattanikaanko, koirattasikaanko, koirattansakaanko, koirattammekaanko, koirattannekaanko, koirinenikaanko, koirinesikaanko, koirinensakaanko, koirinemmekaanko, koirinennekaanko, koirasikokaan, koiranikokaan, koiransakokaan, koirammekokaan, koirannekokaan, koiraanikokaan, koiraasikokaan, koiraansakokaan, koiraammekokaan, koiraannekokaan, koirassanikokaan, koirassasikokaan, koirassansakokaan, koirassammekokaan, koirassannekokaan, koirastanikokaan, koirastasikokaan, koirastansakokaan, koirastammekokaan, koirastannekokaan, koirallanikokaan, koirallasikokaan, koirallansakokaan, koirallammekokaan, koirallannekokaan, koirananikokaan, koiranasikokaan, koiranansakokaan, koiranammekokaan, koiranannekokaan, koiraksenikokaan, koiraksesikokaan, koiraksensakokaan, koiraksemmekokaan, koiraksennekokaan, koirattanikokaan, koirattasikokaan, koirattansakokaan, koirattammekokaan, koirattannekokaan, koirinenikokaan, koirinesikokaan, koirinensakokaan, koirinemmekokaan, koirinennekokaan.
Swedish: Breath!!
German: Whattaaa?
English: Okay, now you're just making things up!
Finnish: And now the plural forms.....

 
Sen så har vi ett annat exempel på hur ord kan betyda väldigt många olika saker:

The spruce is on fire. = Kuusi palaa.
The spruce returns. = Kuusi palaa.

The number six is on fire = Kuusi palaa
The number six returns = Kuusi palaa
Six of them are on fire. = Kuusi palaa.
Six of them return. = Kuusi palaa.
Your moon is on fire. = Kuusi palaa.
Your moon returns. = Kuusi palaa.
Six pieces. = Kuusi palaa.
 
Om du inte hängde med, så finns här en förklarande bild dessutom:
 
 
Sen när man väl ska sätta ihop meningar, så kan det bli väldigt roligt dessutom:
 
Kärpänen toiselle: “Tuu kattoon kattoon, kun kaveri tapettiin tapettiin.”
(a fly to another: “Come to the seiling and see, our frend has been killed on the wallpaper”)

"Kas vain!", sanoi kasvain ja kasvoi vain sillä vain kasvain voi kasvaa noin vain.
(“Oh my!”, said a tumor and grew because only a tumor can grow just like that.)

"Älä rääkkää kääkkää!" "En rääkkääkkään!"
(“Don’t torture the old man!” “I’m not torturing him!”)
 Kokko! Kokoa koko kokko kokoon! 
- Koko kokkoko?
- Koko kokko
(Kokko! Pile up the whole bonfire!
- The whole bonfire?
- Whole bonfire.)

Hae lakkaa satamasta, kun lakkaa satamasta.
(Get varnish from the harbor when it stops raining)
 
Kai kissa kaikissa joissa, joissa se koittaa onkia, se koittaa sekoittaa onkia.
(Probably the cat tries to mix up fish poles in every river it tries to fish in)
 
Mun mummoni muni mun mammani, mun mammani muni mun.
(My grandma laid an egg - my mum. My mum laid an egg - me.)
 
Keksijä keksi keksin, keksin keksittyään keksijä keksi keksin keksityksi keksinnöksi.
(Inventor invented a cookie. When he had invented a cookie inventor invented a cookie to be invented)
 
Vihdoin vihdoin vihdoin.
(I finally whipped myself with vihtas - boughs of silver birch)
 
Etsivät etsivät etsivät etsivät etsivät.
(Searching detectives searched searching detectives)
 
Svårt, inte då!!! Jo, det är ett fruktansvärt svårt språk tycker jag, speciellt i skrift och grammatiskt.
Ord kan böjas till förbannelse och samtidigt betyda mängder av saker.
 
Men, jag är otroligt glad över att min mamma satte mig på hemspråk när jag var liten, för annars hade jag verkligen inte kunnat någon finska alls idag, men nu kan jag iaf så pass att jag klarar mig ganska så bra när jag är i Finland. Klart att det är lite rostigt innan man kommer igång, men om jag är i Finland nån vecka så kommer mycket tillbaka.
 
Tjipp o hej från mig!
Finland, humor,
Ett nyårslöfte som vissa kanske har är att källsortera lite mer saker i hemmet, vilket jag anser kan vara ett riktigt bra nyårslöfte.
Vi har börjat källsortera allt mer sen vi flyttade till hus igen, och nu så tänkte jag tipsa er om hur man kan spara lite plats när man källsorterar mjölkpaket.
Det är nog många som tycker att mjölkpaket kan ta en hel del plats när man ska källsortera, men om man gör som vi gör, då tar ett mjölkpaket typ ingen plats alls.
 
Börja med att skölja ur ditt mjölkpaket.
 
 
Riv nu upp toppen på paketet.
 
 
Platta ut paketet så att den får "vingar".
 
 
Vik in "vingarna" på baksidan. (Jag har vänt på paketet)
 
 
Vik nu paketet nästan på mitten.
 
 
Vik ännu en gång, så att du får en liten fyrkant.
 
 
Sen så trycker du in toppen på paketet under de flikar som har skapats.
 
 
Vips så har du fått ett litet platt fyrkantigt paket som inte tar någon plats alls. Du kan samla på mig hundratals mjölkpaket innan det är dags att gå till återvinningen.
 
Jag hoppas att det går att tyda bilderna så att ni lyckas göra detta.
 
Det går även att göra på mjölkpaket som har skruvkork, men det är lite mer bök i sista momentet men det går.
 
God fortsättning på året!
Ja, inte den mest fantasifulla rubriken, men det är en rubrik som innehåller mycket mening iaf för oss.
2012 och 2013 var två år som inte har så mycket positivt i sig, det är väl ett par saker som sticker ut från allt det jobbiga som vi fått gå igenom.
 
Ludvigs födsel och uppväxt är ju en sak, och det faktum att Elin och jag gifte oss är en annan, men sen har det varit mycket tråkigheter och problem som har förföljt oss.
 
Men, tack vare släkt, vänner, bekanta, helt okända främlingar som har stöttat oss och hjälpt oss på fötter igen med hjälp av massor av kärlek och omtanke så ser vi nu fram emot 2014 med glädje.
 
Vi har ett nytt hus, Ludvig skall börja på dagis, Elin ska börja jobba igen, jag har börjat arbetsträna och jag skall fortsätta att må bättre och bättre. Målet är att vi helt enkelt skall få leva ett normalt liv igen och få vara den familj som vi hade hoppats på innan min sjukdom och problemen med huset slog till.
 
Elin, Ludvig och jag vill rikta ett enorm stort tack till alla som har funnits vid vår sida och hjälpt oss i vår kamp. Utan er hade vi nog inte varit där vi är idag!
 
Så, ett enormt stort gott nytt år till er alla som läser detta och hoppas att 2014 blir ett kanonår för alla!
 
 
Ja, det går inte ens att jämföra årets jul med förra årets jul.
Då låg jag nerbäddad i sängen på sjukhuset, mådde pyton efter cellgifter och efter stamcellstransplantationen och hade Elin och Ludvig på besök en kort stund.
 
I år, då har det varit helt underbart att fira jul.
Mamma har varit på besök och vi stökade med lite julmat som vi skulle ta med oss till Elins syster Hanna där julen skulle firas.
Jag gravade lax, stekte revben, kokte brunkål, griljerade skinka och mamma gjorde kålrotslåda.
 
 
 
 
 
Innan dess att mamma kom hit så hade Elin stökat undan alla julklappar och vi hade köpt hem en underbart vacker julgran som vi klädde samma kväll som mamma kom.
 
 
 
 
Ludvig hjälpte till med att klä granen och tyckte nog att det var riktigt skoj.
 
På julafton så åkte vi som sagt till Elins syster och firade med hennes familj, vilket alltid är härligt.
Sen så blev det så att jag var tvungen att åka och köpa tidningen och konstigt nog så passade tomten på att komma på besök just då, så jag missade tomten i år...=)
 
Ja, det har helt enkelt bara varit underbart att få fira jul ordentligt igen!
 
Jag önskar alla där ute en riktigt bra fortsättning och hoppas att ni hade en lika mysig jul som vi hade!
I helgen hade vi lite middagsbesök av nära och kära vänner, så vi passade på att knäcka en flaska Champagne för att fira lite.
Dock så blev det lite bubbel över, och det vill man ju inte skall gå till spillo, men hur gör man för att det inte skall bli avslaget till dagen efter, eller längre än så?
 
Jo, jag fick ett tips av Märtha att ställa en tesked i flaskan och sen bara ställa in flaskan i kylen... skrattretande tyckte ju jag, men hon garanterade att det funkar.
Okej, värt ett försök...
 
Två dagar senare så tog vi lite ost och delade på den sista skvätten bubbel, och tro't eller ej, men det funkade faktiskt, det var kvar kolsyra i flaskan.
 
Så, inför kommande stunder med högtider så har ni nu fått ett tips hur ni bevarar bubblorna i eventuella öppnade flaskor som blir över.
 
 
tips, champagne, bubbel,
 
Idag är det exakt ett år sen jag fick mina nya stamceller, ett år sen då jag fick en andra chans att leva mitt liv.
 
Jag kommer ihåg en hel del från den dagen, det var en otroligt lång dag med lång väntan och framförallt en spänd förväntan på om Åsa som var min transplantationskoordinator skulle hinna tillbaka i tid innan den här dagen var slut, för det var viktigt för mig att få mina stamceller just den här dagen av den enkla anledningen att det inte kunde bli fel med tanke på att det är Finland självständighetsdag idag, sjätte december.
 
För att göra spänning ännu större så var det snöstorm och inte alls säkert om de skulle komma med planet, men med tjugo minuter till godo så påbörjades transplantationen.
 
Nu har det gått ett år och nästan ett och ett halvt år sen jag blev sjuk och det är ett år som har varit fyllt av glädje, sorg, tårar, hopp, förtvivlan, spänning och massor av kärlek. Det har även varit en lång lång kamp för att ta sig igenom alla komplikationer på vägen.
 
Men, trots allt så sitter jag här i vårt nya radhus, med ett levande ljus tänt i fönstret för att hylla mitt födelseland och de som kämpat för Finlands självständighet.
 
Det finns alltid saker som skulle kunna vara bättre, men jag är så lyckligt lottad som har det jag har, så jag kan verkligen inte klaga över något.
 
Så, grattis till Finland och alla finnar, och ett stort grattis till mig själv på min ettårsdag!