Idag är det två år sen jag fick min diagnos. Två år sen så hade jag den jobbigaste dagen i mitt liv.
Men, trots allt man har gått igenom, och att man faktiskt var dödligt sjuk så sitter jag här idag och kan skriva detta inlägg.
Det är en helt galen tid som har varit och man har gått igenom så mycket under de här två åren som är ofattbart när man väl tänker på det.
Jag har inte så himla mycket att säga om att det är två år sen egentligen mer än att jag är fruktansvärt glad över att jag lever idag och mår så oförskämt bra som jag faktiskt gör.
Det finns inte en chans att jag skulle klarat av den här resan utan det stöd som jag har fått...
Ett stort tack till...
Min underbara fru Elin
Min son Ludvig
Alla släkt
Mattias, Märtha och Mats
Alla mina vänner
Alla kollegor på jobbet
Alla underbara änglar på Laris änglar som har stöttat och hjälpt till på alla sätt och vis.
Sen ett extra stort tack till min hemlige donator som faktiskt är den största anledningen till att jag lever idag!
