Jag sitter just nu på tåget hem från Umeå.
När jag tittar ut genom fönstret susar världen förbi...
Idag är dagen som jag har väntat på väldigt länge. Idag tog min läkare beslutet att ta bort mina sista mediciner.
Ända sen jag fick komma hem för nåt år sedan har jag sagt att jag inte kommer att kunna känna mig frisk förrän jag är medicinfri.
Nu sitter jag här på tåget hem med det beslutet från läkaren och det känns...skrämmande!
I snart tre års tid har leukemin varit en jobbig, påträngande och oinbjuden gäst hos mig och min familj.
Cancern har blivit en del av vardagen för oss och framförallt för mig. Den har tagit plats och stulit energi.
Nu ska den städas ut likt julen städas ut på tjugonde dag Knut.
Men jag kommer behöva tid för att smälta det här och låta det sjunka in innan jag verkligen kan förstå att cancern har blivit utkastad ifrån vårt hem.
Blir livet som innan nu?
Nä, jag tror att det alltid kommer vara livet innan cancern och livet efter cancern.
Livet förändrades och jag förändrades. Förhoppningsvis till det bättre!
En sak är iaf säker och det är att jag är oerhört tacksam över att jag kan sitta här på tåget på väg hem till min älskade familj och titta ut genom fönstret och se världen susa förbi.
Cirkeln sluts men tar en ny bana... Tids nog!
