Det här med hästkött i produkter som är ämnade att bara vara nötkött är det väl ingen som har missat, det står ju om nya skandaler hela tiden och nu har IKEA och Dafgårds drabbats verkar det som.
 
Visst är det skandalöst att man inte har haft bättre kontroller och det är inte bra med tanke på allergiker osv, om det nu lyckas smita med hästkött,då kan man ställa sig frågan vad mer som smusslas ner i olika färdigrätter.
 
Men, det är inte det som stör mig mest, utan det är vad händer med all mat som plockas bort från frysdiskarna?
 
Det första man hörde när det dök upp hästkött i lasagnen, var att allt skulle kasseras. Men hur fan tänkte man då?
Runt om i Sverige finns det mängder med soppkök och härbärgen för hemlösa, människor som har hamnat snett i samhället som har svårt att ens få ett mål mat om dagen. Jag är helt övertygad om att de med glädje skulle sätta i sig en varm lasagne eller IKEAS köttbullar även om det finns lite hästkött i.
 
Vill man dra det ännu längre till sin spets, så finns det otroligt mycket svält runt om i världen där alla dessa ton med mat skulle kunna göra stor nytta och jag tror inte att hästkött är det värsta som de har ätit i sina dagar.
 
Nu har jag inte något svar på vad som händer med all mat som tas bort från affärer och restauranger, men det skulle vara intressant att få veta det, för om allt kasseras då är det katastrof anser jag!
 
Ja jag fick svar på tal av mina kära läsare om anledningen, nämligen att hästkött innehåller otroligt mycket mediciner och liknande som är skadligt för oss människor.
Tack för det!
hästkött, mat,
I tre veckor har jag haft bekymmer med att det jäkla BK-viruset har hittat tillbaka, eller det är iaf vad man tror att det är.
 
Konstanta kissningar vilket innebär att jag går upp typ 5-6 gånger varje natt för att kissa, och då kissar jag blod.
 
Pratade med en av läkarna uppe i Umeå idag och hon sa det att mina njurar mår inget vidare just nu, höga värden på de prover som tagits, och de valde att minska ner på lite mediciner.
Det är ju inte så konstigt att njurarna tar stryk, det är mycket mediciner man äter och sen hjälper det inte ifall det nu är så att jag har BK-viruset, det sätter ju sig på njurar och urinvägarna.
 
Hur som helst så är det jobbigt iaf.
 
I övrigt så väntar jag på att åka upp på fredag, då blir det tandläkarbesök vilket jag verkligen behöver för jag har hemska ilningar i tänderna nu. Får hoppas att man inte har för många hål efter all läsk och godis som ätits under tiden man inte haft nån större aptit uppe i Umeå och det enda man fick i sig var sötsaker.
Sen är det förståss tremånaderskollen som kommer ge lite mer svar på hur det har gått med transplantationen och om jag har några egna celler eller om det finns några cancerceller kvar. Kommer bli en veckas väntan sen på svar då man kommer gå och fundera över provsvaren och hoppas att det inte är några negativa besked.
 
Men, chimersimen som har tagits varje vecka har sett bra ut, helt utan avvikelser så det kommer gå bra!
biverkningar, virus,
Frågan har dykt upp av några om receptet på pastan jag gjorde och hade bild på för ett tag sen. Även om jag i stort sett aldrig lagar mat efter recept så ska jag göra ett försök att få ihop ett recept till er som vill ha.
 
Pasta med kräftstjärtar i saffransås
 
1 burk kräftstjärtar i lake
Morot
Palsternacka
Grön zuccini
1 gul lök
2-3 vitlöksklyftor
Ett paket saffran
5 dl grädde
1 tärning fiskbuljong
Timjan
Svartpeppar
Salt
1 knivsudd cayennepeppar
Pasta av önskat slag
 
Som ni ser har jag inte angett några mängder gällande grönsakerna av den anledning att det är lite upp till en själv hur mycket man vill ha i och storleken på dem.
 
Gör så här iaf:
 
Börja med att sätta på en stor kastrull med pastavatten så att du inte behöver vänta på det sen.
 
1. Skiva lök och vitlök. Fräs i lite olivolja i en stor panna.
2. Tillsätt saffran och timjan (använder du färsk timjan kan du slänga i en hel kvist som du plockar upp sen)
3. Slå på grädden och i med buljongtärningen, låt puttra på svag värme så att såsen reduceras till "simmig" konsistens.
4. Gör fina tagliatelle av grönsakerna, det gör du lättast med potatisskalaren, dvs när du har skalat moroten t ex så fortsätter du bara att skala så du får fina tagliatelleliknande morotsbitar. Lägg i dessa i såsen och låt dem puttra med någon minut.
5. Smaka av såsen med salt, peppar och cayennepeppar. Man skall bara känna en antydan av cayennepepparn, så var försiktig.
6. Koka pastan al dente, dvs det ska finnas ett litet tuggmotstånd i den, och det gör inget om den är lite underkokt, för den ska ändå blandas ihop med såsen och blir lite mer kokt då.
7. När pastan är klar slår du i kräftstjärtarna i såsen och likaså pastan och blandar ihop allt. Om såsen sugs upp lite för mycket av pastan så kan du spä med lite vatten eller mer grädde för att få tillbaka det krämiga.
 
Servera direkt med ett gott glas vin till!
 
mat, pasta,
Det är många som har en ganska så bra koll på hur vår situation är med sjukdom och hus, men jag tänkte förklara lite hur läget är med huset och vad vi har kommit fram till nu när vi har kommit hem och kunnat reflektera över vår framtid och situation.
 
Så här började det hela:
 
Hösten 2010 hittade vi vårt drömhus i Ovansjö. Sjötomt och underbart läge överlag, och ett hus som vi förstod hade en del renoveringsbehov, men inte så mycket att vi inte skulle klara av det med tiden tänkte vi.
 
 
Det kommande året så njöt vi för fullt av vårt hus och började renovera lite smått och vi var så lyckliga över att ha hittat det otroligt vackra stället. Visst, vi var tvungna att ordna nytt värmesystem och renovera lite smått. Men framförallt så njöt vi bara för fullt av att kunna fiska, bada, sitta på verandan och titta ut över sjön och umgås med våra grannar och vänner.
 
Till hösten 2011 tog vi beslutet att renovera entreplanet, vi ville ha ett nytt kök och på samma gång tyckte vi att vi lika gärna kunde ta tag i resten av det våningsplanet.
Elin väntade ju Ludvig, så vi valde att leja bort en stor del av jobbet och tur var väl det för det dök upp en hel del problem som inte vi själva hade kunnat åtgärda.
 
Slutsumman hamnade på närmare det dubbla vi hade budgeterat för, men vi fick ett kök som är helt underbart och en våning som var precis som vi ville!
 
 
 
Även om det hade kostat oss en liten förmögenhet så var vi otroligt nöjda med resultatet och nu hade vi "bara" nedervåningen kvar och den tog vi tag i våren därefter.
 
Det var då helvetet dök upp.
I april började vi riva ut källarvåningen, och ganska så snart upptäckte vi mögel i väggarna, svartmögel. Först i badrummet och sen när vi bröt upp golven, så upptäckte vi enorma mängder med svartmögel.
 
Då tog vi dit en ny besiktningsman som fick göra en utvärdering av huset och för att se vad som kunde ha föranlett detta. Han hittade mängder av fel och hans utlåtande tillsammans med mängder av foton kommer vara den största bevisbördan i det som kommer bli en juridisk process gentemot försäkringsbolaget för dolda fel.
 
Vi har även haft dit ett par byggföretag för att höra vad det skulle kosta att åtgärda alla fel och visst skulle det gå, men det skulle kosta och här kommer min sjukdom in i bilden. Det skulle aldrig gå att garantera att det blir hundraprocentigt mögelfritt så att jag kan bo där utan risk för att drabbas av mögel som i sin tur är jättefarligt för mig.
 
Min sjukdom kom ju precis efter att vi hade rivit ut nedervåningen, och det är idag den som styr oss och våra beslut gällande huset.
 
De alternativ som finns idag för oss är följande:
 
1. Riva huset och bygga ett nytt hus på samma plats.
2. Sälja huset i befintligt skick och jobba emot att göra oss skuldfria för att sen leta efter ett nytt hus.
 
Det är de enda alternativ som finns med tanke på min sjukdom, att renovera är inget alternativ längre.
 
Vi har till 90% tagit ett beslut gällande hur vi ska göra, och det är alternativ 2 som gäller i så fall.
 
Så här går våra tankar:
 
Vi har träffat ett par hustillverkare som erbjuder hus i en billigare klass, och de kalkyler vi har fått har hamnat på en totalkostnad som hamnar ganska så nära vad vi har i bolån idag. Då är det nyckelfärdigt hus med oinredd övervåning som gäller och att vi själva gör en hel del arbete. Till det tillkommer rivningskostnader, markberedning m.m
 
Det skulle alltså innebära att vi skulle stå med dubbla bolån för ett nybyggt hus som inte ens är helt klart än.
 
Visst, skulle inte jag varit sjuk, då hade det inte varit så farligt, men vi måste vara realister och tänka på vad som händer om det värsta skulle ske, dvs att jag skulle få ett återfall och inte klara mig.
Då efterlämnar jag mig Elin med i bästa fall ett nybyggt hus, lån motsvarande två hus och ett sorgearbete som heter duga. Vill det sig ännu värre så står vi mitt uppe i ett nybygge som skall styras upp, och det kommer Elin inte klara av.
 
Det finns inga som helst garantier eller indikationer på att vår tomt med ett nytt hus på skulle kunna säljas för en sådan summa så att det skulle täcka lånen och det är inte någon risk som vi vågar ta heller. 
 
Därför återstår alternativ 2, och det är att vi säljer huset i befintligt skick, och använder de pengarna och änglapengarna för att jobba av vår skuld som vi har idag, och sen när vi väl har bättre koll på vart min sjukdom är på väg, då kan vi börja leta efter vårt nya drömboende.
Fördelen med det är att då köper vi ett hus som verkligen har det marknadsvärde som vi köper för, dvs om allt skulle gå fel i framtiden, så kan Elin iaf lösa lånen genom att sälja och slippa hamna i ekonomisk knipa.
 
Det är med stor smärta och sorg som vi har kommit fram till det här beslutet, för det huset och läget har varit vår stora dröm sen vi köpte det, men vi måste vara realister. Jag har en sjukdom som kan vända och ta livet av mig en vacker dag, hur lite vi än vill tänka så. Men verkligheten ser ut så, och det kan vi inte förbise.
 
Så, det vi tänker försöka är helt enkelt att göra oss skuldfria, börja om från noll igen och när vi känner att vi är redo för det då börjar vi bygga upp nya drömmar och letar efter ett hus som kan vara vårt nya drömhus.
 
Det enda som skulle kunna motivera ett nybygge är om en hustillverkare skulle gå in och säga att de sponsrar ett hus till kraftigt reducerat pris, men det finns ingen hustillverkare som har den ekonomin i dessa tider och det skulle vara helt overkligt i sig.
 
Ersättning från försäkringsbolag för dolda fel då?
 
Ja, det är självklart något som vi hoppas att vi ska kunna få, men det är inget som det finns några garantier för. Om det skulle visa sig att vi får ersättning i framtiden för de fel vi har hittat, då kommer det bli den sista pusselbiten för att göra oss skuldfria och i bästa fall så får vi även en slant över för att kunna lägga en kontantinsats till kommande hus.
 
Vi har en jurist som hjälper oss med just denna fråga, men han har sagt att det är en process som kan ta över ett års tid, och så lång tid kan vi inte vänta och låta huset stå och ticka pengar.
 
Det absolut viktigaste är att vi har varandra, och alla som har hjälpt oss ekonomiskt gör det möjligt för oss att leta efter ett nytt drömhus i framtiden.
Det känns jättetråkigt att vi inte kan använda pengarna för att fixa huset vi har, eller bygga nytt, men verkligheten ger oss inte den möjligheten.
 
 
familj, framtiden, huset,
Hej alla!
Det var ett tag sen jag skrev här, och när vi var uppe i Umeå så betydde det att jag inte mådde bra, men nu är det tvärtom, jag mår bra och har bara inte funnit tiden att skriva något.
 
Men, idag finns det lite tid så jag tänkte sätta lite ord på tankar som finns.
 
Rubriken är ju rädslor och det är ju något som finns inom mig hela tiden egentligen, men kanske inte något jag låter ta över helt och hållet för hur ska man då kunna leva och njuta av hur långt vi har kommit?
 
Men, det finns absolut rädslor...
 
Det som faktiskt är absolut jobbigast nu är alla influensor som går, och speciellt svininfluensan. Den SKRÄMMER mig verkligen mycket för jag vet att om jag skulle få den, då blir det verkligen en kamp på liv och död.
 
 
Övriga influensor kan vara lika farliga, men det är just svininfluensan som skrämmer mig mest. Visst, jag är inte så sugen på att få maginfluensan som går heller, men jag har uppfattningen av att jag skulle klara den bättre, men jag vet faktiskt inte.
 
Hursomhelst så undviker jag att röra mig i stora folkmassor och försöker att undvika folk jag inte känner så mycket det bara går. Fast, det är svårt med tanke på att jag har sjukhusbesök att genomföra varje vecka och var finns det sjuka människor, jo på ett sjukhus.
 
Sen finns ju rädslan där att allt inte har gått som det är tänkt med transplantationen, att man ska få ett återfall, men senaste chimersmen somtogs förra veckan visade inget avvikande, utan det var som läkaren sa helt perfekt och det känns underbart!
 
Nu väntar jag på att de ska göra tremånaderskollen då det kommer att tas nya benmärgsprover och då får vi bättre svar på hur allt har gått. Bara att tänka positivt och hålla tummar och tår. Det är ett par veckor dit.
 
I övrigt så är det bara bra med oss, vi njuter av att vara hemma igen och att kunna börja leva ett liv igen på något sätt. Det är ju inte direkt att vi kan leva som innan jag blev sjuk, men vi gör iaf det bästa av situationen och försöker skapa oss en vardag och så.
 
Tiden som har gått sen vi kom hem känns som att den har varit fullspäckad med saker som skall göras och besök.
Vi har fått träffa lite vänner och bekanta, och idag så fick vi besök av Kattis och Ture, vilket var helt underbart för äntligen fick Ludvig leka lite med en kompis!
 
(Ludvig delade glatt med sig av vattnet till Ture)
 
(När man är nyvaken så har man så här skön frisyr)
 
(Full av bus)
 
(Äntligen kan man laga egen mat... pasta med saffransås och kräftstjärtar)
(Men pappa... jag kan själv!)
 
Ja det blev lite bilder på slutet... men det ska ju finnas med på en blogg!
 
Nu ska det fixas lite fika!
 
Jag ska försöka uppdatera lite oftare, men det är så svårt att hinna med... men det kommer mera...
Ludvig, barn, känslor, rädsla,
Nu har vi snart varit hemma en vecka, och det här att anpassa sig till ett liv hemma och börja leva "normalt" igen, det är inte det lättaste har jag upptäckt.
 
Att komma hem efter 10½ vecka på sjukhus med hela familjen, det är en omställning som verkligen tar ut sin rätt.
Visst, det är skönt att komma hem, men oj vad man har ont om ork.
På sjukhuset hade man allt serverat för sig, och det enda som man egentligen hade som mål för dagen var att komma ut och ta en promenad per dag. Mat och dryck fick man serverat, det städades dagligen, Elin skötte Ludvig och jag låg i sängen och försökte återhämta mig från alla komplikationer som uppstått.
 
Sen fick vi flytta till patienthotellet, och där var det nästan samma sak. Elin hämtade maten till mig, det städades varje dag, Elin lekte mest med Ludvig även om jag kunde ägna mycket mer tid åt honom.
Det som skiljde sig var att jag var tvungen att gå till avdelningen två gånger om dagen, vilket blev min vardagsmotion.
 
(Bara att klä på sig var jobbigt ibland)
 
Nu när vi har kommit hem, då hoppar man in i gamla vanor, dvs jag lagar mat, hjälper till med att dammsuga, plocka disken och fylla på diskmaskinen och tömma den, handdiska lite sånt som behövs handdiskas osv. Självklart gör Elin en stor del av detta med, men jag försöker att underlätta för henne så mycket det går för hon har redan dragit ett enormt lass och gör det fortfarande, men jag vill inte att hon ska bränna slut på allt krut heller så jag försöker göra så mycket jag orkar.
 
(Ludvig hjälper pappa i köket lite)
 
Dock tar orken slut snabbare än man önskar... när lunchen är över, då är jag färdig för sängen en stund och ibland så passar jag på att lägga mig samtidigt som Ludvig tar sin lunchvila och då får Elin lite egentid då hon kan läsa, vila eller göra vad hon nu vill utan att ha några måsten.
 
(En tröttis som håller på att vakna på patienthotellet)
 
Alla på avdelningen i Umeå har sagt det att när jag väl kommer hem så kommer jag vara tröttare än jag varit där uppe, och så är det verkligen även om jag inte vill acceptera det fullt ut.
Jag inser att min kropp inte har den ork som den hade innan, 10 kg minskning i vikt (muskelmassa) säger ju sitt och kondisen är ju som den är efter att ha varit nästan sängliggande i ett halvårs tid, men det är svårt att låta bli att försöka göra allt man vill göra ändå.
 
Sjukgymnasten gav mig ett träningsprogram med enkla övningar jag skall försöka göra varannan dag, men än så länge har jag inte haft orken att göra det en enda gång. Men, även här inser jag att det måste få ta sin tid att låta kroppen återhämta sig. Jag kan inte göra allt på en gång som jag vill, utan det får vara små steg i taget.
Om en vecka till så kanske jag kan göra några av övningarna, och sen kan man öka på lite till sen... jag måste lyssna på vad kroppen säger!
 
Men, oavsett hur frustrerande det än är att inte ha orken, så är jag så jäkla glad och lycklig över att vi är hemma igen och att man slipper stanna på sjukhuset när man väl åker dit, ja under förutsättning att proverna inte säger annat.
Jag lagar maten med glädje och att få dammsuga och plocka ur diskmaskinen känns som en självklarhet ändå, för det är just såna vardagssaker man har saknat att kunna göra när man varit borta hemifrån så länge.
 
 
Vår önskan gick hem, vi fick komma hem innan Ludvigs födelsedag!
 
Idag så fyllde vårt lilla underverk ett år, och det har firats med tårta, paket och besök!
 
Det är helt otroligt att det redan har gått ett år, och när jag tänker tillbaka på året som har gått så är det lite med en klump i magen men med stor stolthet ändå.
 
Klumpen i magen är ju helt beroende på min jäkla sjukdom som har gjort att jag inte kunnat vara den pappa som jag har velat vara. Det är ju en hel del saker som jag inte har kunnat göra och när jag har varit på sjukhuset och varit infektionskänslig så har inte Ludvig kunnat vara med mig.
 
Elin har fått dra ett enormt lass och har gjort det helt otroligt bra. Bara en sån sak som att byta blöjor, vilket jag inte har fått göra när jag blev sjuk, det har Elin gjort utan att klaga. Ja det är bara en liten sak i det stora hela och när jag väl har kommit hem och kunnat vara pappa, då har jag inte alltid haft orken till att göra allt som jag velat. Då har Elin dragit lasset igen och gjort det utan att klaga en enda gång!
 
Jag tror inte att jag behöver påpeka att jag har världens bästa fru och att hon är en underbar mamma till Ludvig, men jag gör det ändå!
 
Men, med facit i hand, så har ju faktiskt allt gått bra ändå... Ludvig vet ju att det är jag som är pappa och tyr sig till mig med massor av kärlek.
Jag menar inte att jag har varit en dålig pappa utan jag har bara inte kunnat vara den pappa som jag hade tänkt mig vara.
Det bästa är ju att vi har massor av år då vi kan ta igen förlorad tid.
 
Idag har det bara varit en massa glädje och leenden, och det är det jag tar tillvara på!
 
(Gos med pappa tycker pappa om)

(Dags för tårta för första gången)

(När man fyller år får man kladda så mycket man vill)

(Fick flera olika presenter)

(Ballonger är ett måste ju... finklädd innan tårtan)
Ludvig, födelsedag, presenter, tårta,
Jag vet egentligen inte hur jag ställer mig till att en sån hemsk sjukdom har en egen dag. Visst, syftet är att lyfta fram viktiga saker som har med hälsa och göra, framförallt då cancerrelaterade saker.
 
Jag som drabbad kan tycka att det känns lite dubbelt, det känns lite som en hyllning till cancer när man hör orden.
 
Aja, anyway...
 
Den stora frågan som finns i våra tankar just nu är om planen som vi har lagt upp tillsammans med läkarna att vi ska få åka hem på onsdag är en plan som vi ska våga hoppas på fullt ut?
 
Eller ja, hoppas gör vi... och tror på det gör vi absolut.
 
Idag så drog de nämligen min CVK, venkatetern som jag har haft på halsen, den som alla prover och dropp ges i, och när den dras, då börjar det närma sig hemgång.
 
Imorgon får vi veta, men det är sagt att vi åker hem på onsdag och det enda som kan hindra oss är att något hänt med värdena tills imorrn, men det kan jag inte se skulle ske heller.
 
Över tio veckor har vi varit här nu, och en hemresa skulle vara helt sagolik...som en dröm!
(Pappa, ska vi våga tro??)
Tänk vad en natt med dålig sömn kan förstöra en helt...
 
I normala fall, så klarar man väl av att inte sova så bra en natt eller två, det har man ju varit med om på jobbet om inte annat.
När man redan är slut både fysiskt och mentalt så är en natt med dålig sömn katastrof, det har jag upptäckt idag.
 
Igår så kände jag mig riktigt trött på kvällen, så jag tänkte att jag skulle hoppa över sömntabletterna som jag har tagit varje natt ett bra tag nu. STORT misstag!
 
Jag lyckades aldrig komma ner i någon djupsömn utan låg mest och var halvvaken hela natten igenom och när klockan väl ringde så skrek varje liten cell i kroppen att den var trött.
 
Hela dagen har jag gått som i en dimma och när jag väl försökt att vila så har jag inte funnit någon ro, utan har nästan har en "utanför kroppen uppplevelse" istället... typ att kroppen och själen inte har hört ihop. Lite läskig känsla om jag ska vara ärlig.
 
Dagen i sig har annars bjudit på min andra "solsemester", den här gången hela sju sekunders solande.
 
Sen har vi lagt upp en "plan" tillsammans med läkaren, och den är att vi ska få åka hem på onsdag nästa vecka, under förutsättning att allt fortsätter att gå bra med CMV och GVH och alla andra komplikationer som har uppstått.
 
Som det är nu så har jag mängder av mediciner som täcker upp allt som bara går att täcka upp, men vi vågar inte tro eller hoppas på något egentligen för det innebär bara en stor besvikelse om vi inte får åka hem på onsdag.
 
Men, OM vi får åka hem, då får vi iaf fira Ludvigs första födelsedag hemma, för han fyller ju ett på torsdag. Vilken underbar födelsedagspresent det hade varit för honom (mest oss).
 
 
Ikväll så kommer jag ta mina sömntabletter och jag skall sova så jäkla gott!
PUVA, Umeå, medicin, trötthet,