Oj, vad tiden bara springer iväg!
Nu har det gått två år sen jag fick mina nya stamceller från en för mig då helt okänd engelsman. Utan dessa stamceller hade jag med stor sannolikhet inte funnits kvar i livet idag.
Idag vet jag vem han är, och vi har jämn kontakt med varandra på Facebook och skriver till varandra lite då och då.
Min förhoppning är att jag skall kunna träffa honom och hans fästmö en vacker dag så att jag kan tacka honom på riktigt för att ha hjälpt mig få se min son växa upp.
Vad har hänt under det här året som har gått då?
Ja, det är egentligen inte så mycket som har hänt, eller jo det är det säkert men vardagen kommer ikapp en och man börjar glömma bort sånt som har varit jobbigt på resan.
Men, det som har hänt är ju att jag har börjat kunna leva mer som en normal människa igen. Jag jobbar (50%), hämtar Ludvig på dagis, tränar, åker och handlar även om det är mycket folk och så vidare... jag gör sånt som vilken annan förälder gör.
Jag har faktiskt sakta men säkert börjat förtränga att jag har varit så pass sjuk som jag har varit. Det faktum att jag har haft en dödlig cancer, det tänker jag inte alls ofta på längre. Ibland slår det mig vad jag har gått igenom, men annars försöker jag att inte tänka på det.
Men, jag är inte frisk än... och jag kommer aldrig bli friskförklarad på samma sätt som en tumördrabbad blir efter fem år. Däremot så har jag själv sagt att den dagen jag inte behöver äta några mediciner, då kommer jag själv att se mig som frisk. När jag äter mediciner dagligen så är det varje morgon och kväll en påminnelse om att jag varit sjuk. Sen är det ju inte så att jag sätter mig ner och tänker på det hela, men det blir ju en kort påminnelse om varför jag äter de jäkla medicinerna.
Framtiden ser ljus ut och jag ser verkligen fram emot att bli helt återställd och kunna funka på samma sätt som innan jag blev sjuk.
Än en gång så vill jag passa på att tacka alla nära och kära som har stöttat mig i min resa. Alla kollegor på jobbet som stöttade med kalender och annat. Sen självklart ett stort tack till alla som engagerade sig i mitt fall på Laris Änglar.
Nu tar vi sikte på ett nytt år och nya utmaningar!
Kram på er alla.
