Min kamp mot cancern, Akut myeloisk leukemi, AML

Nu kom dagen som jag har väntat på, dagen som är en enorm milstolpe, dagen för min ettårskontroll. Det är två veckor kvar till min första "födelsedag", men vi gjorde kollen redan nu.

 

Dagen har varit fullspäckad med olika besök och kontroller, men nu är allt avklarat.

 

Så här såg schemat ut:

- Lungfunktion

- Lungröntgen

- Samtal med kurator

- EKG

- Lunch

- Läkarbesök

- Tandläkare

- Hjärtfunktion

 

En ganska så späckad dag helt enkelt, men det är en stor milstolpe med ett år efter stamcellstransplantationen. Hur såg allt ut då?

Tja, det såg inte alls tokigt ut...

Lungorna har åkt på lite stryk men det är ganska så normalt med tanke på att jag har varit sängliggande så lång tid vilket märktes på syreupptagningsförmågan (diffusionen) där jag låg på 81% vilket är precis över nedre normalvärdet, men lungkapaciteten var det inga som helst bekymmer med för där låg jag på 15% över normalt.

 

Chimerismen som jag tog för en vecka sen var helt utan anmärkning och det i sin tur ledde till att det inte behövdes tas något benmärgsprov idag, vilket jag tackar för.

 

EKG:t såg bra ut och hur hjärtfunktionen var vet jag inte än, men lär väl få något besked om det inom kort.

 

Tandläkaren konstaterade att jag hade lite GVH i munnen fortfarande, men det kommer jag troligtvis ha ett bra tag.

 

I övrigt så var det inte så mycket mer att orda om, jag väntar på besked från läkaren om det skall plockas bort några mediciner vilket hon ville konsultera lite med de andra läkarna om innan hon tog ett beslut, men jag hoppas att man kan ta bort lite saker iaf.

 

Nu sitter jag på hotellet och bara njuter av en kopp te och njuter av att ha den härdagen av klarad.

Jag vet att det finns många där ute som har frågor som ligger och pyr och nu tänkte jag att ni skulle få en chans att ställa dessa frågor till mig.

 

Vad skulle du vilja veta om mig, min sjukdom eller liknande?

 

Släng in en kommentar här, så ska jag svara på alla frågor i ett kommande inlägg om några dagar.

Idag är det fars dag, min dag och många andra fäders dag!

Förra året när det var fars dag, min första, så var framtiden otroligt oviss, men nu så ser framtiden så mycket mer ljus ut och det känns fantastiskt!

 

Jag har aldrig varit någon som gillar sådana här dagar, jag tycker inte att man ska behöva en speciell dag för att hedra en far, mor eller liknande, utan det ska man kunna göra alla dagar på året.

 

När Elin frågade vad jag ville ha på fars dag, så sa jag att jag inte ville ha något alls, men jag fick faktiskt sovmorgon och gott kaffe och det räcker så himla väl för mig!

 

Jag har redan min största present i livet och det är Ludvig, mer behövs inte för att jag ska känna att jag är en uppskattad pappa!

 

Sen är det självklart så att det känns lite extra speciellt ändå när man tänker på det faktum vad man har gått igenom och att jag kan sitta med Ludvig i famnen en sån här dag och verkligen få njuta av livet, men jag försöker att uppskatta det så ofta jag bara kan!

 

 

I hela mitt liv har jag varit van vid att träna mycket. Jag har aldrig varit den där som kan lyfta otroligt mycket och aldrig haft någon fitnesskropp, men jag har hållit med ganska så vältränad ändå, tills nu då.

 

Konditionen är i botten, jag testade att köra lite rodd i makligt tempo och hamnade på tre minuter, sen var jag slut.

Styrkan är långt ifrån vad jag är van vid. När jag gör armhävningar så får jag stå på knä och göra dem och då orkar jag bara med att göra ungefär 10 per set.

Situps var nästan ännu värre, det var knappt jag klarade av att göra 10 stycken vanliga situps.

Chins har jag inte ens testat, för det vet jag nästan redan att jag inte kommer klara av en enda.

 

Men, allt det där har jag pratat mycket om med min kurator och med många sköterskor uppe i Umeå som konstant påminnt mig om vad det är jag har gått igenom och att jag måste tänka på var jag stod för tre månader sen då jag inte ens kunde lyfta min egen kroppsvikt.

 

Det var så illa att jag inte ens kunde ta mig till duschen utan att få hjälp, det var jobbigt att bara stå upp i duschen och när jag var ute på en promenad så kunde jag inte ens ta mig upp för en trottarkant, vi snackar alltså 15-20 cm högt hinder.

 

Jag vet mycket väl att det är lång väg tillbaka och att enda sättet är att träna på och göra det regelbundet, men med tanke på den bakgrund jag har och det yrke jag har som brandman så är det enormt frustrerande ändå.

 

Men, skam den som ger sig... jag SKA komma tillbaka rent fysiskt och jag har precis alla förutsättningar för att klara av det med!

 

Jag kan även avslöja att jag har en enorm träningsvärk efter passet i onsdags, men det är bara skönt att känna att träningen gav något!

Oj, vilka spännande tider det är nu... det händer massor!

 

Först och främst så är det snart dags för ettårskollen, en otroligt stor milstolpe för mig i min sjukdom. Det blir nog koll i Umeå om tre veckor och det är bara att hålla alla tummar och tår för att allt ser fint ut som det har gjort hittills.

 

Sen har jag börjat arbetsträna den här veckan, vilket är ett stort steg för mig. Bara att få lite nya rutiner och att få åka till jobbet, träffa alla kollegor och vänner och slänga käft, det är stort efter att man har levt i en bubbla senaste året.

 

Sen, så har vi gått och blivit med hus igen... vi har köpt oss ett radhus och det känns otroligt bra!

Vi har länge funderat och resonerat fram och tillbaka om vad vi vill och vad vi behöver för att må bra, och då kommit fram till att radhus i ett barnvänligt område är alldeles perfekt för oss just nu.

Det som är så komiskt är att vi båda två för ett par år sen sa att vi aldrig skulle kunna tänka oss att bo på det sättet, men tänk vad man tänker om när man blir förälder och saker händer med en i livet.

 

Värderingar i livet har blivit väldigt annorlunda och man tänker mycket mer ur en praktisk synvinkel och sen framförallt ur den synpunkt att vad som är bäst för Ludvig.

 

Huset i sig kräver lite jobb, men inget som är akut just nu utan vi har sagt att vi ska bo in oss innan vi börjar renovera, fast någon tapet och någon burk färg kommer vi säkerligen att sätta sprätt på för att få det att kännas som hemma.

 

Nu slipper vi känna oss rotlösa, utan kan istället verkligen känna att vi är hemma när man kliver innanför dörren och nu får vi en chans att landa i allt det vi har gått igenom och kanske kan börja slappna av lite. Nu kan vi kanske lämna lite tråkigheter bakom oss och gå vidare!