För första gången sen jag var inlagd i Umeå för snart ett år sen fick jag bli inlagd igen.
Ludvig har ju varit sjuk precis innan påsken med hög feber och hosta som liknade krupp en hel del.
 
Givetvis så åkte jag på en släng av vad han hade, men var inte alls lika motståndskraftig och tuff som han var, så jag däckade igenom helt i tisdags förra veckan med över 40 graders feber på natten och ett allmänt mående som gjorde mig ganska så orolig.
 
Anledningen till oron var att symptomen kändes ungefär på samma sätt som när jag fick min leukemi,och det gjorde mig ganska så orolig.
 
Ringde och pratade med Umeå och de ville att jag skulle åka in på onsdagen och ta prover.
Sagt och gjort, en taxi in till sjukhuset och dagvården, där de satte igång att ta prover direkt.
 
Jag insåg ganska så snabbt att jag inte kommer komma hem utan att jag blir inlagd, och så blev det... in på sal 10 på avdelning 2, tills det att några provsvar dök upp och det visade sig att jag hade fått RS-virus.
 
Jaha, där ser man... barnsjukdom. Ja det är ju så, man kommer få gå igenom en massa virussjukdomar och barnsjukdomar igen, men det bygger ju upp mitt immunförsvar igen iaf.
 
Senare så visade det sig att jag även hade fått en bakteriell infektion, så då blev det lite antibiotika för att bekämpa det.
 
Nu är jag utskriven igen iaf, och hemma och vilar upp mig lite... otroligt skönt att vara hemma igen.
Samtidigt lite läskigt hur van man är vid livet "som sjuk", för det var inte speciellt oväntat eller jobbigt att bli inlagd, för det där har man gått igenom så många gånger innan.
 
 
Ibland så kommer jag på mig själv att stanna upp en liten stund i livet med en enda tanke i huvudet och en otroligt udda känsla inombords...
 
 
Nu har det snart gått 1,5 år sen jag fick mina nya stamceller och jag känner att jag vågar säga att jag vunnit kampen mot "monstret".
 
Den udda känslan som infinner sig inombords, den handlar om att jag börjar fundera på att jag lika gärna kunde varit på "andra sidan" och inte få uppleva allt det där underbara som livet faktiskt erbjuder mig.
 
Jag tror att det är viktigt att faktiskt stanna upp lite i livet som börjar gå mot det där "normala" och faktiskt reflektera över vad man har gått igenom och vad man har klarat av. Det gör att man uppskattar det man har ännu mer.