Min kamp mot cancern, Akut myeloisk leukemi, AML

Oj, det är ett tag sen jag skrev något här på bloggen... men det värmer otroligt när man kikar in här och det är en massa kommentarer och fullt med besökare dagligen ändå. Att det finns så många som bryr sig och tänker på en, det gör en helt knäsvag.

 

Det har varit extremt jobbiga tider senaste tiden med feber, illamående, trötthet och en massa medicinering.

Men, nu så verkar det absolut som att allt är på väg åt rätt håll för alla värden är precis som de ska vara och i veckan gjordes 1-månadskontrollen efter transplantationen och det är bara att hålla tummarna för att resultatet har en positiv klang, dvs att det är minimalt med mina egna celler kvar och att det inte finns några sjuka celler kvar.

 

Att de nya cellerna fungerar har vi redan fått svar på för de första tecknen på GVH har kommit i form av utslag på huden.

 

Problemet som återstår just nu är att jag måste kicka igång kroppen igen och komma igång med att röra på mig och att äta. Efter att ha varit sängliggande en stor del av senaste månaden kan jag lova att det inte är lätt att komma igång att röra på sig, men små korta promenader dagligen nu ska väl få igång mig så smått.

Maten är inte heller lätt då jag fortfarande har besvär med munnen och har inte ätit mat på några veckor utan bara fått näringsdropp. Att hitta saker som man känner för att äta är inte lätt, men det är nudlar, buljong och lite godis som funkar just nu, sen så får man öka på och testa lite mer allt eftersom.

 

Läkarna säger det att de vill släppa hem oss så snart som möjligt, men då måste jag komma igång med ätandet och att komma upp och röra på mig innan dess. Det är med blandade känslor som man tar emot de orden, för visst vill jag hem, men samtidigt så är det fruktansvärt jobbigt att komma igång med allt. Det är svårt att förklara för någon som inte har varit i samma sits och det kan vara lätt som utomstående att säga att det bara är att stoppa i munnen och ta sig upp ur sängen så är problemet löst, men nä, det funkar inte så lätt kan jag lova.

 

Det här är utan tvekan det absolut jobbigaste jag har varit med om i mitt liv... inga fystester eller jobbiga insatser på jobbet kan mäta sig på långa håll, men det är ju en kamp för livet så det är kanske inte så konstigt att det är jobbigt.

 

Men nu ska vi kika framåt och se till att komma härifrån och bygga upp kropp och själ igen för att senare se till att vi får ett ordentligt hem att bo i!

 

Avslutar med en liten bild på solskenet som numera bor tillsammans med mig och Elin i min sal här på sjukhuset.