Min kamp mot cancern, Akut myeloisk leukemi, AML

Imorgon är det åtta veckor sen vi satte oss i bilen och åkte till Umeå. Vi visste att det skulle bli en lång resa och en lång tid vi skulle stanna, men vi hade siktet inställt på sex veckor, samtidigt så visste vi att det kan bli längre än så, för det hade vi hört av andra patienter.

 

Nu har det gått åtta veckor, och det känns som att dagarna bara flyter ihop nu, man har knappt koll på om det är vardag eller helg utan man lever en dag i taget och väntar på beskedet att vi ska få åka hem.

 

 

Det är märkligt ändå hur man anpassar sig i sådana här situationer, hur man lär sig att leva och acceptera läget. Fast man har inget val, vad ska man göra annars, lägga sig på rygg och ge upp? Det är ju inget alternativ utan då hämtar man kraft och ork långt ner i tårna.

 

Men visst, jag ska inte sticka under stolen med att de här åtta veckorna har satt sina spår, både fysiskt och mentalt.

 

Den fysiska biten var väntad, det är ju mycket sängliggande och kroppen tar massor av stryk av alla cellgifter och medicinering, men den biten kan man ju träna upp igen.

 

Mentalt har det varit en känslomässig berg och dalbana, ena dagen är man glad och pigg, nästa dag så ligger tårarna nära till hands.

Ju längre tid vi har varit här uppe, desto lättare har jag haft till gråt. Det behövs så lite för att man ska fälla en tår och det behöver inte ens vara något speciellt, men känslorna sitter på utsidan.

Jag tror att mycket av det kommer släppa när vi väl får komma hem, för både Elin och mig, när vi kan sitta ner i vår egen omgivning och prata igenom allt som vi har gått igenom.

 

De senaste dagarna har vi pratat mer och mer om sånt vi saknar och längtar efter och det är massor av vardagliga saker.

Att bara få vara hemma och klara sig själv, laga sin egen mat, inte behöva fråga en sköterska om en kanna vatten utan kunna gå och hämta själv. 

Slippa leva efter uppstyrda rutiner är en sån grej som blir otroligt stor. Äta när man vill och är hungrig, koka en kopp kaffe när man är sugen på kaffe osv osv.

 

 

Sen ska vi inte glömma bort att kunna träffa vänner och bekanta. Hur mycket värt är det inte att få bjuda hem folk på en fika, eller bli bortbjuden på en fika!

 

Det handlar ju mycket om att uppskatta de små sakerna i livet och en sån här resa ger en verkligen perspektiv på saker!

 

Men, som jag skrivit innan så verkar det som att vi kommer att få åka hemåt snart med tanke på att de vill flytta oss till patienthotellet och slussa ut oss i vanliga livet. Vi hoppas hoppas att få åka hem snart!