Min kamp mot cancern, Akut myeloisk leukemi, AML

Imorse vid 8 åkte vi iväg hemifrån med en väldigt fullpackad bil för att åka de 30 milen upp till Umeå för den tuffaste resan i mitt liv, nämligen att genomgå stamcellstransplantationen.

 

Den information som vi har fått är att detta är något som kommer att ta ungefär sex veckor innan vi får lov att åka hem igen, och vår plan är att kunna bo tillsammans hela familjen under hela den tiden.

Allt beror dock på hur jag mår, och att Elin och Ludvig håller sig friska för precis som vid tidigare cellgiftsbehandlingar så kommer jag att stå utan immunförsvar ett tag och då är det inte någon höjdare om någon skulle bli sjuk.

Men tills vidare så bor vi iaf alla tillsammans i samma rum, cirka 10kvm stort.

 

Vi ska göra vårt bästa för att få det hela att funka och om det inte funkar då hittar vi någon annan lösning... det finns inga problem, bara saker som behöver lösas!

 

När vi kom fram tre timmar senare så fick vi hjälp av mamman till en annan patient som vi lärde känna i Sundsvall med att bära upp all packning, otroligt snäll kvinna som vi har haft en tät kontakt med sen vi lärde känna dem på avdelningen i Sundsvall.

Vi packade in oss i rummet och sen var det dags för provtagning!

De tog ungefär 10 rör blod och kollade blodtryck, ekg, saturation och berättade att det blir operation inom ett par timmar för att sätta in en cvk (central venkateter).

 

Jag hade trott att man skulle sätta in den först imorrn, men tji fick jag... blev lite nervös för sist jag fick en sådan så blev det lite problem och ett ingrepp som tar 15 minuter att göra tog över en timme. Dessutom så lyckades de punktera venen två gånger, vilket ledde till att jag fick en rejäl blödning, därav min nervositet!

 

Men, när jag kom ner på operationsavdelningen så blev jag otroligt väl omhändertagen och fick lite godsaker intravenöst för att få mig att slappna av lite och det gjorde verkligen susen!

Allt gick bra... det tog knappt nån tid alls och kändes inte alls mycket.

 

 

Själva ingreppet görs i vaket tillstånd med lokalbedövning och det som gör mest ont är när de lokalbedövar, dvs av nålen på sprutan. 

 

Så nu har jag två stycken infarter, en cvk och en venport. Anledningen till det är att man jobbar mer med cvk i Umeå och med venport i Sundsvall.

Personligen så tycker jag att venporten är många gånger bättre för det är en liten dosa som ligger under huden och den är skyddad där, vilket innebär att när man har den kan man bada, duscha och basta bäst man vill. Dessutom kan man ha den många många år, det finns tydligen de som haft sin i över tio år.

 

Resten av kvällen nu blir lugn vilket känns skönt. Vi behöver landa lite och komma på plats, sen behöver Ludvig få acklimatiseras lite, fast det tror jag är det minsta problemet, han trivs så bra så länge det finns leksaker, mat och mammas famn!

 

Imorgon är det enda som är inplanerat ett benmärgsprov, men utöver det så kommer vi få vara fria, så jag tror att vi ska ta en promenad och se oss omkring lite.

På kvällen sen så kommer de troligtvis börja vätska upp mig en hel del inför cellgifterna som jag tror kommer att börja på onsdag och det kommer jag få i sex dagar. Sen efter det är det dags för själva transplantationen, men det ska jag berätta lite mer om senare.

 

Överlag så känns det riktigt bra här på avdelningen. Personalen är hur trevlig som helst, rummet vi bor i är helt ok och avdelningen i sig känns inte lika mycket sjukhus som det gjorde i Sundsvall.

 

Vi hoppas att det kommer bli sex veckor som går jäkligt snabbt och utan några större problem!