Min kamp mot cancern, Akut myeloisk leukemi, AML

 

Fast kollen var ju egentligen redan gjord, eller det viktigaste nämligen chimerismen, den togs för en vecka sedan men jag hade inte fått något svar på den än.

 

Inga egna celler alls och inga cancerceller! Precis som det ska vara och precis vad vi hade förväntat oss men otroligt skönt att få beskedet på pränt ändå.

 

Dessutom så har mitt HB sakta men säkert börjat röra på sig uppåt, vilket innebar att det blev en blodtappning idag för första gången, detta för att minska på mängden järn i blodet. När man har fått mycket blodtransfusioner så samlar man på sig järn i blodet och det vill man bli av med för det är inte bra att ha en massa lagrat järn i kroppen, så det är ytterligare ett steg mot att kroppen skall återhämta sig till det normala.

 

Nu ska jag minska ner på lite mediciner med och däribland kortisonet och det kommer förhoppningsvis göra att svullnaden jag har i ansiktet kommer att minska den med, för den vill jag bli av med och slippa se så jäkla sjuk ut.

 

Nästa besök i Umeå blir om tre veckor, otroligt skönt att glesa ut besöken även om det självklart är bra med täta kontroller, men provtagning i Sundsvall ger ju många svar bara det och det är inte så mycket man gör när man är här i Umeå, inte längre iaf.

 

Jag passade på att kila in på avdelningen med och det var lite skoj att träffa på personalen som har tagit hand om en så många veckor och märka att de först knappt kände igen mig, för de är ju inte vana vid att se mig med hår på huvet och frisyr, men när de väl såg vem jag var så fick man ett otroligt varmt mottagande och det känns väldigt skönt.

 

Det är faktiskt riktigt härligt att träffa på personalen, även om avdelningen i sig har många dåliga minnen med sig, men det känns inte alls så jobbigt längre och det beror väl på att jag mår bättre och bättre och inte känner mig speciellt oroad för att cancern skall komma tillbaka (peppar, peppar). Det blir lättare att träffa personalen som är helt underbar och vara på avdelningen när man inte behöver känna en massa oro.

 

Passade även på att kila in till Sofia och hälsa på, en tjej som varit inlagd samtidigt som mig men som jag aldrig träffat, bara läst hennes blogg. Däremot så har Elin träffat hennes man en del i korridoren och pratat med varandra när vi låg här samtidigt, men nu fick jag äntligen träffa dem båda.

 

Det är alltid trevligt att träffa andra människor som går igenom samma saker som man själv har gått igenom, men det gör även ont i en att hälsa på dem när de ligger inlagda på avdelningen för man påminns om det man själv har gått igenom men lider så mycket med dem dessutom. Det är nästan att man får lite dåligt samvete över att man själv mår så bra just nu och att allt går bra när man ser någon kämpa på. Men, det kommer gå bra för Fia, hon är en kämpe!

 

Nu ska jag dra ner till restaurangen och äta lite middag... sen blir det en lugn kväll med zappande på hotellrummet.

 

Tjingeling!