Min kamp mot cancern, Akut myeloisk leukemi, AML

Ja, inte trodde jag att det skulle bli en långbänk av detta, jag trodde inte att jag överhuvudtaget skulle behöva vara inlagd någon längre tid alls efter våra tio veckor här i Umeå, men vad kroppen och sjukdomen gör, det kan man inte styra över.

 

Sjunde veckan är det nu, och jag kan inte ens beskriva hur less jag är på att vara här, hur mycket jag saknar livet där hemma och framförallt hur mycket jag saknar familjen, framförallt Ludvig och Elin!

 

Dock så går det framåt, senaste veckan har det tagit en ganska så tydlig vändning och de senaste dagarna har nästan varit drägliga.

Problemet är att man inte vågar ropa hej på något sätt, för saker och ting kan vända snabbt,men läkarna är nöjda över utvecklingen just nu och nu kan vi bara fortsätta avvakta och hoppas att det fortsätter att bli bättre.

 

Ja, ett kort inlägg, men det finns inte så mycket att skriva om just nu, jag återkommer med lite mer senare.