Min kamp mot cancern, Akut myeloisk leukemi, AML

I över tre veckor har jag nu varit inlagd i Umeå med en kraftig tarm-gvh som har gjort att jag har haft oavbrutna diarréer dygnet runt nästan.

Det hela kom som ett stort bakslag för oss med tanke på att allt hade gått så bra på hemmafronten. Vi hade börjat känna oss hemma i lägenheten och hitta in i rutiner med mera.

 

Men det blev en rejäl reality check att jag inte är frisk än, inte på långa vägar.

Cancern finns det inga tecken av, men en obehandlad gvh är livshotande det med, så att jag kom in i tid det är ju bara bra och positivt,även om det är enormt frustrerande att ligga inlagd igen.

 

Nu har det börjat vända lite smått iaf mot det bättre efter att man har medicinerat mig väldigt kraftigt med kortison och immunsupprimerande medel,men läkarna säger att det här kan ta flera veckor till innan det vänder fullt ut och att man kan börja kika på om jag kan åka hem eller ej.

 

Det som har varit absolut jobbigast med att bli så här dålig, det är att all den fysik och alla de muskler som jag hade hunnit med att bygga upp när jag var hemma, de försvann på två veckor. Jag gick ifrån att vara 37 år till att vara 87 år på två veckors tid på sjukhuset, och anledningen till det är enkel. Ligger man och tappar närmare 5 liter vätska i diarré och inte kan sova, äta eller göra något annat än att sitta på toa så försvinner musklerna snabbt.

 

Det gick så långt att man till slut tog ett beslut att sätta in en analsond på mig för att jag ens skulle få en chans att ligga i sängen och sova utan att behöva springa på toa konstant.

 

Att sen inte klara sig själv på något sätt alls, utan behöva hjälp med allt från att komma upp ur sängen, till att duscha, äta, dricka mm, det tär på en mentalt och jag förstår mig verkligen på de stackars gamlingar som är vana vid att klara sig själva hemma hela livet och sen helt plötsligt behöver hjälp med att ta hand om sig själv att det kan gå fruktansvärt snabbt att tappa livsgnistan.

 

Nu har ju jag en livsgnista som heter duga, men när det var som värst, då var det riktigt jobbigt mentalt och jag fick gräva riktigt djupt för att orka.

 

Idag så har jag kunnat börja äta lite smått igen, men det är soppor och liknande som gäller för min del, jag kan ta mig till toaletten igen med hjälp av ett gåbord men behöver fortfarande hjälp att ta mig från toaletten och likaså med att duscha.

 

Men som  jag har sagt så många gånger innan, personalen här på avdelningen är helt sagolikt snäll och underbar som hjälper till på alla sätt möjliga!

 

Nu har jag fått känna på hur det är att vara en "grönsak" på ett sjukhus,och det är inget som jag önskar någon annan!