Min kamp mot cancern, Akut myeloisk leukemi, AML

Cancer - Det är ett otroligt laddat ord, ett ord som för med sig massor av tankar, funderingar, rädslor och många drabbade.

 

Det är många som har skrivit till mig och berömt mig och Elin för hur otroligt starka vi är och hur vi kämpar och  jag tänkte ta upp det lite här och nu.

 

Jag har alltid varit en person som tar motgångar med en klackspark och vet att efter regn kommer sol. Visst har jag haft många stunder i mitt liv då jag har känt att livet varit orättvist och att man funderat på varför det ska drabba mig.

Men, det har ändå varit saker som har präglat mig som människa och framförallt gjort mig till den jag är idag!

 

Motgångar och saker som drabbar en kan man hantera på många olika sätt och jag tror att jag har hittat en väg som funkar ganska så bra för mig.

 

Min uppväxt har inte varit den absolut bästa, det är en sak som är säker. Jag tänker inte gå in på anledningarna till detta, men det har varit tufft.

Men, jag är helt övertygad om att man kan göra olika väl i livet... jag valde att gå en viss väg, fast vägen för mig egentligen var helt utstakad att jag skulle bli ett problembarn och bråkstake, men den vägen valde inte jag.

 

När jag var mindre så var jag inte den som var mest poppis i skolan, jag var inte den som syntes mest, gick hem bland alla tjejer eller den som alla hängde runt på rasterna och det är där idrotten kommer in i bilden.

 

Min mamma ska ha all credd för att hon har låtit mig prova på en massa idrotter när jag var liten även om ekonomin inte alltid var den bästa, men inom idrotten hittade jag en samhörighet och vänner med samma mål och intressen.

 

Mitt val hamnade på basketen slutligen, och det har nog varit min räddning, för när jag har haft det jobbigt på annat håll, då fanns basketen där som en andra familj.

 

Där lärde jag mig mycket om att tillhöra en grupp, att ställa upp för varandra och andra, att vara ödmjuk men också att kriga och vilja vinna! En utekväll på stan tillsammans med vännerna från skolan, den var inte lika viktig som att vara utvilad och laddad inför matchen vi hade dagen efter.

 

Det är saker som jag har med mig in i den här resan som jag går igenom nu, önskan att kriga och viljan att besegra cancern och vinna!

Visst har insatsen ökat med åren och framförallt de senaste åren. Jag har fått mycket mer att kriga för: En underbar fru, en son värd allt, ett jobb jag trivs med, en stad som jag kan tänka mig att bo i resten av livet, goda vänner med mera... insatserna har blivit större men det gör fighten så mycket lättare egentligen, för det finns inget annat alternativ än att vinna!

 

Ja, det svävade ut lite om min uppväxt och så, men det är ju faktiskt det som präglar mig som människa. Alla motgångar vi har gör oss till de människor vi är idag. Det finns två sätt att hantera med svåra saker, antingen så dras du ner av dem och går ner dig, eller så övervinner du dem och växer ännu mer som människa och det är den vägen jag väljer att gå!

 

Jag kan ge ett exempel som är lite talande för hur jag fungerar:

 

När jag fick jobb som brandman här i Sundsvall, då hade jag precis gått klart brandskolan och hade sökt jobb lite överallt. Jag blev erbjuden ett vikariat här uppe från februari till slutet av maj, utan några garantier på fortsättning. Men vafan, vad hade jag att förlora, det var en station jag hade fått ett gott intryck av och kände att där kan jag bo och jobba.

Sagt och gjort, jag hade två veckor på mig att ordna allt hemma... lyckades hyra ut min lägenhet, men hade inget boende uppe i Sundsvall, men ordnade så jag fick bo på brandstationen.

Så jag packade min lilla golf med så mycket saker jag bara kunde få plats, hade polisen stannat mig på vägen hade de nog trott att jag var en tjuv eller nåt.

Jag lämnade alltså mitt trygga hem sen 20 år tillbaka på en chansning på ett jobb för några månader, men se vart det har fört mig istället... precis dit jag vill!

 

Dagarna innan jag åkte uppåt så tatuerade jag in mitt livsmotto på underarmen. Omnia Solvunt vilket betyder Allting löser sig och det är verkligen mitt livsmotto.

 

 

Självklart har jag haft mina dagar då jag inte kunnat hålla tillbaka tårarna och tänkt på den absolut värsta utgången, men det är något som jag snabbt hanterar och trycker bort, för det är inte den energin jag behöver utan tvärtom. Fokus för mig ligger hela tiden på allt som väntar efter att jag blivit frisk.

 

Elin och jag SKA få till ett hus som vi kan bo i när jag är frisk, vi ska kunna ta båten med Ludvig och dra upp gös och gädda i sjön, vi ska kunna sitta och dricka morgonkaffet på verandan och blicka ut över sjön och njuta av livet.

Visst, vi har tuffa odds, men vi har varandra och vi har nära och kära... det ska bara gå!

 

När det gäller cancern, så tar jag an den här utmaningen med ett leende på läpparna just nu, för nu är det verkligen upp till fight, det är nu finnen i mig tittar fram och spottar SISU på cancern, sen får jag lite hjälp av en engelsman med förståss som har donerat stamcellerna till mig.